Jag har dömt ut, jag har slutat tro och jag har ställt in mig på ett VM i Sydafrika utan Sverige...
...men lik förbannat...lik förbannat...kommer den där oron i själen och kurret i magen om att min skräckdröm kan bli verklighet.
Ungern är på väg upp som fotbollsnation. Ungern kan ta poäng på lördag kväll. Och jag skulle hata, verkligen hata, varje minut av ett sånt eller värre resultat.
Det var så jag fantiserade om "7 vågade livet" och att den skulle döpas om till "11 vågade livet" och att ett svenskt landslag - ärrat, fårat och förbisprunget av en ny tid och modernare vindar - skulle, som männen i filmen, vända sig om, och skapa en pardonlös sammanhållning i ett lag som aldrig, aldrig - aldrig! - viker ner sig.
Men det fanns inget av den pardonlösheten i går.
Och det är inte mycket att säga om.
Spelarna kom antingen lång- eller kortväga ifrån och hade mer eller mindre tuffa matcher i benen. Och den som gruffade mest var Roland Andersson som jagade längs sidlinjen och röt instruktioner eller heja med allt grövre röst medan The Big Kahuna, Lars Lagerbäck själv, stod en bit bort med armarna i kors över magen.
Jag tror inte på skälla-skrika-träning av hårtorkmodell, men kan känna att det finns ögonblick då den är absolut nödvändig och till och med livsavgörande.

Bara seger duger

Förutsättningarna är enkla.
Fyra matcher kvar i kvalet: Ungern, Malta, Danmark (alla på bortaplan) och Albanien hemma.
Alla fyra matcherna måste vinnas.
Så är det bara.
Jag ska inte lägga orden i Lars Lagerbäcks mun för han fick en fråga om han trodde vi skulle kunna gå vidare eller ta oss fram även med ett oavgjort resultat på lördag.
Lagerbäck sa att det var fullt möjligt.
Man kan inte säga så i det här läget.
Kan kan man, men man får inte säga så i det här läget.
Här handlar det om att inget annat än seger accepteras. En förbundskapten, tränare eller lagkapten får inte säga nåt annat.
Och till Lagerbäcks försvar ska sägas att han själv sa så här om de återstående matcherna:
- Vi har aldrig haft ryggen mot väggen på det här viset förr.
"Med ryggen mot väggen" - det hade kunnat vara en gammal filmvästern, det också.

Ett omöjligt mål ur omöjlig vinkel

Och det tar sig förmodligen i slutet av veckan.
Nojset, skojset, glammet och tjimmet lägger sig och ersätts av den där hårdheten som Olof Mellberg kan ge sken av när han är riktigt tänd eller förbannad, när det brinner i ögonen och dryper fradga från skägget.
Och så handlar det förstås om Den Långe och hans fysiska och psykiska status.
Handen är opererad, försäsongsträningen var blott ett ord på papper och han såg bitvis både förvirrad och trött ut i seriepremiären med Barcelona.
Nyheten om hans knäskada gör att man blir mörkrädd.
För ganska exakt fyra år sen, den 6 september 2005, sköt Zlatan Ibrahimovic oss lite närmare VM i Tyskland med det omöjliga målet ur omöjlig vinkel på omöjlig övertid. Lagerbäck sa i går att vi traditionellt haft ganska lätt mot gamla östländer - eller att det var lätt att lägga upp taktik mot dem - men jag tycker det ofta har varit krampaktigt, kämpigt och mediokert innan vi antingen med ett turmål, eller Zlatans magnifika prestation för fyra år sen, kunnat vingla hem med tre poäng.
Väldigt mycket av de här övningarna följer samma mönster.
Vi gafflar och retas med varandra på läktaren och Lagerbäck får alltid frågan om han har laget klart för sig. Skulle tro det, man behöver inte aktivera mer än tre- fyra hjärnceller för att kläcka ur sig:
Isaksson - Nilsson, Mellberg, Majstorovic, Safari - Elm, Svensson, Källström, Holmén - Ibrahimovic, Berg.
I och för sig har förbundskaptenerna en förkärlek för Johan Elmander och hans löpvägar, men där det går trögt för Elmander i Bolton flyter det på i alla fall ganska hyggligt för Marcus Berg i Hamburg. Vi får se.

McQueen, Bronson, Coburn...

"7 vågade livet" var en av författaren Stig Claessons, Slas, favoritfilmer. Den kom 1960, regisserades av John Sturges och är en amerikansk version av en gammal japansk klassiker som heter "De sju samurajerna".
Rollbesättningen var för sin tid imponerande, med namn som Yul Brynner, Eli Wallach, Steve McQueen, Horst Buchholz, Charles Bronson, Brad Dexter, Robert Vaughn och den oefterhärmlige James Coburn.
"Sällskapsresan" är nåt helt annat, om man säger så...
...men det blir inte svenskt kaffe i Budapest eller på Malta.