Johnny Holm har inget med vinter-OS att göra. Höjdhoppstränaren och Stefan-pappan är i dag med för att symbolisera Det Goda.
Ondskan talar med högre bokstäver, och människors ondskefullhet tas ofta ut på deras barn, men Det Goda finns.
För att travestera Mauro Scoccos ”Till dom ensamma”: ”Det här är en krönika för alla dom
som aldrig föddes till nån att dela sin glädje och sorg med och som inte kommer hem till nån som frågar hur det är den här krönikan är för dom” mm Vissa eller väldigt många människor ska inte skaffa barn. Har på kort tid sett tre oumbärliga filmer som bitit sig fast, tre filmer som tvingar en till eftertanke och
ställningstaganden.
”Fish tank” – med en partymamma
som hatar och förödmjukar sina barn.
”Precious” – med en sextonåring som våldtagits och
fått två barn med sin pappa, och har en mamma som
hämtats med Ondska-Expressen direkt från Helvetet.
”Det vita bandet” – om systematisk och rituell barnaga,
förtryck och klasskillnader som till slut leder till
nazism.

Listons ord om sin far gör mig förtvivlad. Det är inte bara ute i den stora och räliga och elaka världen som man kan läsa om barn som hittas i sopcontainers eller som blivit ihjälsparkade av berusade föräldrar; till och med i trygga Sverige kan man slänga barn i väggen för att de skriker.
Och vad är det man säger: var fjärde elev i en normal svensk skolklass har på ett eller annat sätt blivit sexuellt utnyttjat.

Jag tänker inte lika ofta på boxaren Sonny Liston som förr, men när jag gör det återkommer jag alltid till vad han en gång sa, och det är som om både min kropp och själ genomsyras av förtvivlan: ”Allt jag fick av min far var stryk.”
Men nu drar OS igång, och de framgångar vi ser är till stor del resultatet av den godhet som, till exempel, Johnny och Elisabeth Holm visade gentemot sin höjdhoppande son.
Visst: bakom framgångarna och medaljerna ligger olympiska program, sponsorer, bikiniutvik och reklam – men allting grundas (och nu är jag kanske ovanligt
naiv, jag är ju så cynisk) på föräldrar som skjutsar, tvättar, tittar, hjälper, lägger om semestrar, sparar och satsar för att barnen ska kunna spela hockey, åka skidor eller hoppa höjd.

Jag säger inte att idrotten är hundraprocentigt god, men kommer man över
femtioprocentstrecket ska man vara glad. På samma sätt som utslagna, bittra och ondskefulla människor tar ut sin vrede och besvikelse på barnen finns det föräldrar som aldrig blev fotbollsspelare, hockeyspelare eller höjdhoppare och som tar ut den besvikelsen genom att tvinga sina barn att prestera och att idrotta även om de inte vill.
Jag har vänner med barn i olika ungdomslag som berättar fullständigt horribla historier om
föräldrar och hur de beter sig före, under och efter matcher.
Och varken tennisspelaren André Agassi eller Mary Pierce har särskilt lättsmälta sanningar att berätta från sin barndom.
Minns hur bra vi har det

För några veckor sen åkte jag från flygplatsen i Newark till Manhattan med en taxichaufför som kom från Haiti. Han hade förlorat fem släktingar i jordbävningen, men gladdes åt att
hans barn hade fått eller skaffat sig en framtid i USA.
– Jag kom hit (till New Jersey) för fjorton år sen, för mina barns skull. Jag kör mitt sista pass den 31 mars, då går jag i pension. Jag blev aldrig mer än taxichaufför, jag är trött och sliten, jag har jobbat dubbla och tredubbla skift i många år, men jag
har gjort allt för mina barn, sa han.
Och berättade att en är pianist, en annan studerar
till läkare, en är på bank och en fjärde är mäklare. Han
sa att detta hade varit en omöjlighet i Haiti.
 Ibland förstår vi inte hur bra vi har det i vårt land när vi tycker skolan är jobbig. Man ska alltid minnas att det finns barn som aldrig får gå i skola. Sen behöver man inte vara curling- eller helikopterförälder. Det viktigaste i barnuppfostran är att barnen växer upp till självständiga individer som kan ta hand om sig själva, som vet hur man bokar tandläkare, går på banken, beställer på krogen och kan ta ansvar för sina handlingar. Och för att se det från den ljusa sidan kan man kontra Sonny Listons uttalande med vad Stefan
Holm sa om sin pappa, Johnny, i en chatt med SPORTExpressens läsare:
”Det finns ingen som jag litar på så mycket som
honom.”

"Till dom ensamma” är inte bara en av Mauro Scoccos vackraste låtar, det är dessutom den kanske mest sorgsna av dem alla. Allting grundas på  föräldrar som skjutsar, t vättar, tittar, hjälper

Illustration:
HELÉN RASMUSEN


VECKANS...
...HÖRNBACK
Tracy Porter
h När Tracy Porter, cornerback i New
Orleans Saints, bröt en passning från
Colts Peyton Manning och säkrade
Saints första Super Bowltitel
stod hela Jones, på Great
Jones Street i New York, upp
och skrek...

...UTSTÄLLARE
Tim Burton
Den är kvar ända till slutet av
april, och om ni råkade hamna
i New York måste ni gå till Museum
of Modern Art och se en
bitvis helt magisk utställning
med teckningar och grejer från
regissören Tim Burtons liv.

...TJUFEMPROCENTSBACK
Drew Brees
...och när Saints quarterback,
Drew Brees, lyfte bucklan spelade
Matt i baren, Aaron Nevilles ”Tell it
like it is” och det var mäktig allsång
i den vackra refrängen och kanske var
ett eller annat öga lite blött.

...SPEEDWAYFÖRARE
Lindsey Vonn
h Och nu menar jag inte utseendemässigt.
Men Lindsey Vonn har den
där förmågan att som en speedwayförare
vara ledbruten och döende och
inte kunna röra sig...bara för att bita
ihop och köra skiten ur alla andra.

...HOCKEYSPELARE
(IGEN)
Loui Eriksson
h För en vecka sen citerade jag Loui
Eriksson om tv-serien ”Dallas”, och nu
får jag höra att när Dallas Stars trejdade
till sig Brad Richards från Tampa, så sa
Loui:
”Det är kul att vi får hit Keith Richards.”

INTE ENS NÄRA
Att lämna New York.

TILL SIST...

När Garrett Hartley svarade för sitt tredje field
goal i Saints seger över Colts i Super Bowl ropade jag
över hela Jones: ”Han var teckning på söndagsuppslaget
i dag!”

Mikael Dyrestam, 18, borta resten av säsongen.
Tufft. Den blåvite backen är ett av de stora löftena
i svensk fotboll.

Grafiken i en amerikansk tv-sändning från
Super Bowl är häpnadsväckande – gör de dina
grejer i Albanien, ”Rit-Ola”? – men det är ibland rätt
svårt att hitta fotbollen för all reklam.

Bärlik: såg den lysande ”Crazy heart”, med Jeff
Bridges som avdankad och på-dekis-countrystjärna,
och – såg bara Plura i Eldkvarn.

Dubbelmötena mot Finland kan bli avgörande för
om vi går till EM eller inte...
mm Commerce, på Commerce Street i New York, är
en vidunderligt härlig bar med extremt skickliga och
roliga bartenders, men – Commerce tar inte kontanter.
Bara kort. Jag har inget emot det, men har aldrig
stött på det och undrar om det är en trend.

...Erik Hamrén vs Stuart Baxter ska bli – intressant...

All doping är – ”misstag”.

...för att inte tala om Jari Litmanen!

Å andra sidan tar Corner Bistro, i hörnet av
Jane och W 4:e gatan i New York, bara cash, så det
jämnar ut sig. Corner Bistros bistro burger är världsbäst.

Det är rätt tufft att New York-tabloiderna kallar
Henrik Lundqvist för ”Hank”.

Kan inte tillräckligt ofta påtala hur bra ”Spills
and thrills” med John Paul Keith & The 145’s är.

Har alltid gillat Annie Leibovitz foton, men
bilderna hon tog av Tiger Woods för Vanity Fair...jag
vet inte...de ska säkert framställa honom som ”häftig”
eller ”sexig”, men...han ser inte ens farlig ut, bara
obehaglig.

Det finns anledning att återkomma till David
Elm, men jag är inte förvånad över framgångarna
i just Fulham. Elm är exakt en sån spelare Roy
Hodgson vill ha framåt: lång, lydig, lättlärd och
lättledd.

 Ingvar mejlar: ”Angående dina öde-ö-cd håller jag
med om Gram Parsons och Los Lobos (fast hellre ’By
the light of the moon’) men i dag väljer jag Tom Russells
’Blood and candle smoke’. Fast jag är orolig över
öde öar, jag tvivlar på att där finns grammofon när man
kommer, ofta finns nog inte ens elnät, kanske säkrast
att ta med en Ibanez Lonestar och ett munspel också?”
mm Jag förstår att det, på ett eller annat sätt,
handlar om pengar – men liiite konstigt att det skulle
ta så lång tid för en kvalitetsspelare som Fredrik
Risp att få napp.

Enligt New York Times Chuck Culpepper
hade jag stor del i Tre Kronors OS-guld
i Turin. Det Culpepper minns bäst av sina
fem OS är SPORT-Expressens klassiska
uppslag efter förlusten mot Vitryssland i
Salt Lake City 2002: ”DE SVEK SITT
LAND” (som jag skrev och dåvarande nattchefen
på Sporten Kai-Anders Nilsson regisserade).
Culpeppers text slutar med att
den sortens giftiga kritik och skämmiga uthängning
kan sporra lag och idrottare till triumfer.
mm En ryssfemma i OS handlar nödvändigtvis inte
om hockey.

Christian Olsson!

Jag vill också se en björn!!

Att Gais tränare Alexander Axén talar om en
4–6–0-uppställning är inget nytt. Kalmars tränare
Nanne Bergstrand talade redan för några säsonger
sen om att framtidens fotboll kommer att spelas
utan anfallare.

Djurgården skulle aldrig ha överklagat.