Sverige kan av egen kraft ta andraplatsen i vår VM-kvalgrupp.
Vi kan fan i det vinna gruppen!
Det är en fantastisk och sensationell utveckling.
Men: spelar Sverige lika förbannat uselt som i går mot Malta behöver vi inte ens åka till Parken.

En hemsk match

En sanning berättar att det oftast är lättare att tända och spruta fradga så det skummar om Olof Mellbergs skägg när man möter så kallat bättre lag, det är mycket svårare att visa samma tändning mot ett lag av Maltas klass.
Men jag har svårt för att köpa gamla sanningar som med åren alltmer kommit att likna lögner.
Det var en hemsk match under de svarta molnen över Ta'Qali-stadion i Valletta.
Jag fick den första obehagsrysningen under matchen när allting kändes som Tre Kronors förlust mot Vitryssland vid OS i Salt Lake City 2002 när Sveriges bästa hockeymiljonärer svek sitt land.
Stelt, håglöst, oinspirerat och så många felpassningar och taffliga mottagningar och skott att de hånfulla skratten och de ironiska applåderna började hagla från Malta-supportrarna när Sverige försökte, eller ännu hellre, låtsades spela fotboll.

Påminde om fiaskomatchen

Den andra obehagsrysningen kom när Lars Lagerbäck efter matchen sa att han "var nöjd med spelarnas insats", för det påminde om 0-0-matchen, fiaskomatchen, mot Trinidad och Tobago vid VM i Tyskland 2006.
Han var inte nöjd med att vi sumpade så många chanser, men att han var nöjd med att vi skapade så många chanser - ja, så där kan vi hålla på fram till 10 oktober.
Vi lurade oss kanske av Zlatan Ibrahimovics mytomspunna mål mot Ungern på övertid i lördags, vi lurades kanske att tro att vi är bättre än vad vi är.
Men ändå inte: Sverige spelade riktigt riktigt bra, effektivt och underhållande mot Ungern.
Jag trodde att mirakelmålet i slutsekunden - Zlatan magade in bollen - skulle skapa en VM-tändning som skulle räcka över både Malta, Danmark och Albanien hemma på Råsunda.
Det räckte ingenstans.
Det vi såg i går var en skitmatch av det svenska fotbollslandslaget - en klassisk skitmatch.

Vinner inte på målchanser

Lagerbäck sa att han tappade räkningen på alla målchanser, men...det beror nog lite på vad man räknar som målchans.
Visst: Johan Elmander hade en monumental uppvisning i målmisseri, missade öppet mål, missade passning från Zlatan, hade en fräck cykelspark tätt över och avslutade med att skjuta utanför; Olof Mellberg nickade över, Kim Källström sköt i stolpen, Tobias Hysén sköt och nickade ett inlägg från Mikael Nilsson utanför och fri med målvakten Andrew Hogg sköt han rakt på honom.
Okej, då: det blir rätt många målchanser. Men man vinner inga matcher på målchanser, man vinner matcher genom att göra mål.
När vi till slut, i 82:a minuten, gjorde segermålet så orkade vi inte ens det.
Sveriges 0-1 gjordes av backen Ian Azzopardi när han skulle täcka ut Marcus Bergs skott (passning? inlägg?) till hörna.

Hatar när ingen vill ha bollen

Och även om jag kan summera en del målchanser hittar jag ännu oftare ordet "stillastående" i allt större och alltmer desperata bokstäver i mitt block.
Jag hatar att se fotboll där spelare står med bollen, slår ut med händerna och spelar tillbaka till målvakt eftersom ingen visar sig, ingen byter position, ingen vill ha bollen.
Jag hatar att se fotboll där en spelare ska kasta inkast men aldrig blir klar eftersom ingen visar sig, han har ingen att kasta till, och så rinner allt ut i sanden.
Malta var inte alls ett bra lag.
Men det är tacksamt att förstöra, att vara destruktivt och att försöka få till ett oavgjort mot ett ganska erkänt fotbollslag som Sverige.

Nu glömmer vi den vidriga kvällen

Lagerbäck sa att han och Roland Andersson hade predikat två saker inför matchen:
* Attityd.
* Tålamod.
Tålamod fanns det gott om, men attityden var som en sur gammal sillmjölke.
Och jag kan bli tokig på tålamodet, eller det prat som löper likt ett mantra från lagledning till spelare - det tålamod som tar sig uttryck i uttalanden som:
"Det är klart det var påfrestande, men vi visste att om vi bara fortsatte skapa chanser så skulle målet eller målen komma." Hur, exakt hur, kan man veta det? Jag önskar jag hade varit full av den övertygelsen på läktaren.
Och när man är så rent ut sagt usla på att själva göra mål är det en klen tröst att luta sig mot och ett väldigt tunt halmstrå att hålla i om man i fortsättningen ska hoppas att motståndarna ska göra målen åt en.
Från och med nu glömmer jag denna vidriga kväll i Valletta och ser med stor spänning och förhoppning fram mot en grymmare attityd mot Danmark 10 oktober.