Illustration: HELÈN RASMUSEN.
Illustration: HELÈN RASMUSEN.
Mats Olsson

En längtan efter en svunnen tid

Publicerad
Uppdaterad
NEW YORK. Jag saknar Mike Tyson.
Det är ganska riskfritt att skriva det i dag.
Men det fanns en tid när Mike Tyson var Den Stora Fula Hemska Svarta Besten från gettot som hotade hela den vita världen, och man målades upp som ett svin när man sa att det var lätt att se hur han blev som han blev, att man till och med kunna känna viss förtvivlan över hur svansen kring honom skodde sig på hans bekostnad och då menar jag inte bara men allra mest Don King.
Och det är kanske inte människan eller ens boxaren Mike Tyson jag saknar, det är nog mest glamouren, boxningsmänniskorna, resorna till Las Vegas.
Men ingen ska säga annat än att Mike Tyson var en fantastisk boxare.
Guidad av managern Bill Cayton och tränaren Cus D'Amato var Tyson som en be bop-saxofonist med fötterna rotade i historien men tillräckligt avancerad, talangfull, skicklig och - förstås - hänsynslös för att sätta en modern stämpel på sin boxning.
Jag var med på hela resan när Mike Tyson bringade ordning och reda i en boxningsvärld som var lika hopplöst oorganiserad och skurkaktig som i dag. Jag var med hela vägen via Trevor Berbick, James Smith och Tony Tucker - det var i matchen mot Tucker i Las Vegas i augusti 1987 som Tyson blev världens enda tungviktsmästare när han gjorde alla tre titlarna till en.
Men jag var med på resten av resan också - från debaclet mot James "Buster" Douglas ner till fajter mot namn som Peter McNeeley (just det: vem?), Bruce Seldon och Frank Bruno när jag stod så nära inmarschen att jag såg skräcken i Brunos ögon.
Vi ska inte tala om Julius Francis, som Tyson mötte i Manchester 2000. Eller när Tyson tog en tugga av Evander Holyfields öra 1997.

Holyfield såg ut som en gläfsande liten hund

Dagens teckning är inte ny, Helén Rasmusen har fiffat till den, men hon gjorde den ursprungligen efter Holyfield-matchen, det är därför Tyson har munkorg.
Och det var när jag såg Evander Holyfield mot Nikolaj Valujev före jul som jag kom på hur mycket jag saknade Tyson och den tidens boxning.
Evander Holyfield är stor och väldig, jag vet: jag har stått intill honom, men han såg ut som en gläfsande liten hund som försökte nypa till bergsmassivet Valujev som kunde stå alldeles stilla, ruska lite på huvudet och sticka ut en eller annan trädstam till arm.
Att man säljer boxningsmatcher på Nikolaj Valujevs namn är parodi, det är som att tro att fribrottning är på riktigt.
Det var då jag kom på att göra en lista över sånt jag saknar.
Jag saknar Mike Tyson och tiden när han var boxare.
Jag saknar när Janne Möller stod i mål.
Jag saknar när Julia var liten och somnade i mitt knä.
Jag saknar när Los Lobos låg etta på hitlistorna.
Jag saknar när John var liten och höll mig i handen när vi gick på stan.
Jag saknar vissa kvällar på gamla Ritz i Stockholm när Mink DeVille spelade och man kunde dricka åtta stora stark utan att det märktes (inbillar jag mig).
Jag saknar fotbollsmatcherna i inomhushallen på Expressen varje tisdag och fredag.
Jag saknar när Sergej Bubka hoppade stav.
Jag saknar när Erica Johansson och Frida Svensson (fast då hette hon Johansson) tävlade.
Jag saknar när Tony Rickardsson körde speedway.
Jag kom sen på att jag inte saknade så mycket mer.
Eller ännu hellre: man ska inte sakna för mycket för då tittar mer bakåt än framåt och man inte bara framstår som en nostalgisk stofil, man blir en gubbgnällare.
Det var inte bättre förr, det var bara annorlunda.

Mer action på kampsportsgalor

Det finns alltid nya saker att se, hade jag inte sett framåt hade jag inte träffat Mia och då hade jag inte haft en Julia som somnade i mitt knä eller en John som höll mig i handen; Los Lobos finns fortfarande och verkar märkligt nog bara bli bättre och bättre, Roy Hodgson tränar Fulham, Kalmar FF ska försvara ett SM-guld, vi möter Danmark på Råsunda den 6 juni, jag tror på en ny stormaktstid för svensk handboll, Clint Eastwood har med "Gran Torino" gjort sin bästa film på länge, Usain Bolt gav liv åt en tynande friidrott - och så länge Zlatan Ibrahimovic spelar fotboll är möjligheterna obegränsade.
Men jag vet inte med boxningen.
Jag är inte den som inte begriper att kampsporterna är piggare, häftigare och kanske brutalare och i dag drar den typ av arbetarklass- och invandrarungdom som förr alltid drogs till boxningen.
Jag har varit på många kampsportgalor och erkänner gärna att det är mer action än i till exempel Valujevs matcher som är zzzzömnpiller.
Men jag är i det här fallet traditionell: jag växte upp med Ingemar Johansson som idol, och boxning och boxare har precis som rockmusik och fotboll alltid haft stor betydelse för besluten i mitt liv och har alltid haft en stor plats i mitt hjärta. Det har förmodligen att göra med möjligheterna - man kan nå toppen från ingenstans.
På den senaste bilden jag såg av Mike Tyson såg han ut som en tjock liten gubbe. Vi behöver inte alla den vägen vandra.

VECKANS...

COMEBACK KID 1

Mickey Rourke
Han är fullständigt lysande som en föredetting utan framtid i filmen "The wrestler". Och som ett tecken på en briljant och gripande insats fick han en golden globe för en vecka sen. Inte ett öga var torrt.

MIRAKEL
US Air 1549

Man ska vara försiktig med såna ord, men när piloten räddade alla ombord och utan fungerande motorer satte ner sitt plan på Hudson-floden vid 48:e gatan - är man beredd att tro på det övernaturliga.

CHEESECAKE
Wolfgang's

Det är ett vräkigt, bräkigt, högljutt, larmigt och dyrt biffhak på 4 Park Avenue men det är också alldeles alldeles underbart underhållande. Och deras cheesecake är av sorten man tidigare bara drömt om.

TVILLINGAR
The Abbotts

De heter Cam och Chris och jag är inte skicklig nog att veta vem som är vem, men det är rätt lätt att se att bröderna Abbott är viktiga när Rögle vinner. Vi behöver inte bara prata om 5- 0 på Frölunda.

COMEBACK KID 2
Hanna Marklund

Manliga spelare skaffar barn och spelar vidare, men för kvinnliga är barn ofta ett karriärslut. Hanna Marklund är tillbaka - och hon själv, barnet, Sunnanå och svensk damfotboll är att gratulera.

INTE ENS NÄRA
Nåt som kallas "wind chill factor" och gör att det ibland är 25 minusgrader mellan skyskraporna.

TILL SIST...


Det verkar inte som om Mats Sundin fått Vancouver att explodera.
Tyckte alltid att det var häftigt att Bill Clintons cigarrkompis Monica Lewinsky hängde på Jones, på Great Jones Street, ett tag ("hon älskade efterrättspajerna"), men eftersom vi alla fortfarande är så nere med tv-serien "The wire" var det enormt stort att höra att både Gbenga Akinnagbe, som spelade mördaren Chris Partlow, och Clarke Peters, som spelade den vänlige snuten Lester Freamon, brukar gå på Jones.
Allt jag köper med tenorsaxofonisten Stanley Turrentine är fantastisk musik.
Senaste en nymastrad "Dearly beloved" med bland andra organissan Shirley Scott.

En kväll kom Jonnie Fedel in och satte sig vid bardisken på Lupa på Thompson Street. Men bara i profil, framifrån var mannen inte alls lik Fedel.
Det är fortfarande obegripligt att så många idrottare kör bil berusade. Gamle basketlegendaren Charles Barkley visade i alla fall viss humor när han försökte
förklara varför han kört för full och för fort:
- Jag hade bråttom, en snygg brud hade lovat att suga av mig.
Jag kan sakna när Jonnie Fedel stod i mål också.
Jag säger inte att det var briljant eller försvarbart, men liiite roligt.
Johan E med bärlik: Daniel Majstorovic och Mark Messier.
Alexander mejlar ett lätt chockerande faktum: "Mats, har du tänkt på att Lasse Kronér och Brad Pitt är lika gamla?".
Leif Boork blir bara bättre och bättre, det han skrev om junior-VM i hockey var sant. Det är en stor och ful och tuff och ibland orättvis värld där ute. Hur mycket vi än vill att omvärlden ska se ut som Finspång så skiter omvärlden i det.
Det förvånar mig inte att Aston Villas Ashley Young blivit månadens spelare tre gånger det här året.
Redhawks har i alla fall världens finaste arena.
På ett sätt är det förstås imponerande, i all sin galenskap, att en engelsk Premier League-klubb kan spotta fram 2,9 miljarder för en fotbollsspelare, men det är också genomkorkat att tro att en enda spelare - även om han så heter Kaká - ska kunna lyfta ett mediokert lag till topplaceringar.
Har letat efter skidskyttesändningar på tv här, det har gått så där.
Jag har därvidlag större respekt för Martin O'Neill och det han gjort och gör med Aston Villa.
60 millar för Ola Toivonen, det känns som om Hasse Borg är bättre på att sälja än att köpa.
Henrik Larsson lägger av. Tror det när jag ser HIF utan honom.
Jag skyller på influensan som däckade mig före jul, men hur jag kunde glömma "Workingman's café" med Ray Davies på min årslista är helt obegripligt.
På tal om Mike Tyson: en 20-åring tungviktare från Manchester i England måste ha ett namn som går in på Topp fem bland de tuffaste nånsin: Tyson Fury.
Att läsa resultatbörsen för NHL är som att läsa elitserien, åtminstone när Detroit Red Wings är med.
På vissa biografer i New York kommer den rätte in.
Barhänget på Commerce - 50 Commerce Street, nära Sjunde avenyn - är fränt.
Jag har verkligen bara sett ett par matcher, men det jag sett och det jag läst
gör att jag tror på Philadelphia Eagles och Pittsburgh Steelers i Superbowl.
Det skulle man kunna kalla ett derby - även om matchen går i Tampa i Florida.
När Freddie Hubbard dog förlorade jazzen den vackraste ton en trumpet kan ha.

rydells hörna - Olssons förstemejlare
Ward tillbaka i HV. Reward?
Allsvenskan blir mer likt travet: boja/doja runt om.
På tal om cannabis: allsvenska spelare blir nu höga på plastgräs.
Träningen gick över förväntan för Sudden, blev han övertränad?
- KRISTIAN RYDELL

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag