Vår nye förbundskapten Erik Hamrén efterlyste mod och utstrålning i sin första landskamp.
Han var nöjd med både modet och utstrålningen. Sa han i alla fall.
Landslaget var verkligen stolt, kaxigt, modigt och jävlar-i-det, åtminstone i början av matchen. Därefter visade ett italienskt b-landslag upp ett bländande spel, och fick oss att se både vilsna och panikslagna ut.
Hamrén efterlyste mod och utstrålning, själv var jag nyfiken och helt inställd på att se vilka som i går skulle gå in och visa att "här är jag, och jag ska spela EM-kval för det är jag som är framtiden."
Jag hittade omedelbart fyra namn:
Anders Svensson, 33 år, 104 landskamper.
Olof Mellberg, 32 år, 99 landskamper.
Andreas Isaksson, 28 år, 74 landskamper.
Daniel Majstorovic, 32 år, 31 landskamper.
Det var veteranerna som älskade det nya landslaget och det nya spelet. Anders Svensson var bitvis fullständigt briljant.
Och det var Svensson som såg till att Sverige fick den första målchansen, ett friläge där Tobias Hysén kunde, borde och skulle ha gjort 0- 1.
Marcus Allbäck hade sagt åt Hysén att vara beredd.
- Det kan komma ett läge efter en halvminut, sa den assisterande förbundskaptenen.
Men det tog två minuter innan Svensson slog en rak, snygg passning mitt emellan de italienska mittbackarna Giorgio Chiellini och Nicola Legrottaglie, Hysén sprang, fick ett enormt försprång och blev alldeles ensam med målvakten Federico Manchetti.
Men kanske tänkte han för mycket, kanske hann han fundera - för skottet var lamt och Manchetti gjorde sig stor och Hamrén gick mot sitt första nederlag.
Och jag köper inte resonemanget om det helt nya landslaget, och jag vägrar gå med på att vi nu har ett helt nytt spelsystem: det är som om sifferleken sitter som döda insekter på en bilruta och skymmer sikten för oss.
4- 2- 3- 1. Yeah, right.
Bra spelare ska klara att skifta spelsystem.
Många av våra spelare är vana vid 4- 2- 3- 1 (eller vad fan ni vill kalla det) i sina klubblag.
Det som brast i går var inte ovanan vid ett spelsystem, det var att många spelare inte var vana vid varandra, det var kanske därför det gick så bra för Svensson, Mellberg, Majstorovic och Isaksson.
För att vara en träningslandskamp, en vänskapsmatch, var den rätt okej.

Italienarna ville visa Lippi

Trots att förbundskaptenen Marcello Lippi skickat hem en del storstjärnor och bänkat andra var b-uppställningen full av spelare som skulle visa att - "vi ska med till VM". Italien ska ju till Sydafrika nästa sommar, och det ska inte vi.
Just de fyra namn jag nämnt verkar givna i vår nya satsning. Även om Hamrén bytte rejält och satte både Viktor Elm, Rasmus Elm och Pontus Wernbloom bredvid Anders Svensson var det Svensson som både offensiv och defensiv byggdes kring.
Behrang Safari var redan i för-väg tveksam till att spela yttermittfältare, och - tja...det syntes också i matchen, om man säger så.
Hamréns spel bygger på fart och att backarna kommer fram, och Mikael Lustig sprang en egen stegmätartävling ute till höger, men det var sällan han fick bollen.
Italienarna sprang åttor kring Mikael Dorsin.
Fotbollar gillar inte Johan Elmander längre, det märktes inte att Dusan Djuric kom in, medan Oscar Wendt stod och sov när italienarna kom fram till en farlig målchans.
Sebastian Larsson slog fina och farliga hörnor, men kom inte alls med i spelet som yttermittfältare till höger. Däremot var han väldigt bra som högerback.
Och det här är på allvar: i mina ögon är Sebastian Larsson framtidens högerback i landslaget. Det är ingen ny position, han har spelat där en hel del i Birmingham.
Och man vinner enormt mycket med Larsson på planen (han lyckades aldrig övertyga Lars Lagerbäck): "Seb" läser spelet bra, har fin känsla i fötterna och har dessutom en auktoritet som man inte kan träna sig till, som bara är medfödd. Det är en fröjd att se Sebastian Larsson mana på lagkamrater, styra och ställa, peka och domdera.
Och även om det var en hygglig träningslandskamp blev spelet i andra halvlek ryckigt, oorganiserat och tempofattigt på grund av alla byten i båda lagen.
Men ska vi bara se till resultat så är fotboll ett sånt spel att Sverige var ganska...nej: otroligt nära att få oavgjort.
Pontus Wernbloom hade en kanonnick, och på den följande hörnan skickade Hamrén upp Andreas Isaksson som kunde nickat in 1- 1 i slutsekunderna.
- Jag såg bollen hela tiden, jag såg att den var på väg till mig, men jag fick den för högt i pannan så den seglade över, sa "Isak".
Hamrén skickade upp "Isak", som var nära att göra mål - jag gillar det.
En hel del positivt och en hel del bra: en alltmer ljusnande framtid kan vara vår.