Det här skulle handlat om nåt helt annat.
Det skulle handlat om Shaun White, den amerikanske halvpipan som är teckning idag..
Långt flygande hår. Färgglad. Jag skulle också vilja ha en sån.
Det skulle detta ha handlat om.
Det skulle ha handlat om Vancouver, och vilken enorm glädje jag kände av att komma hit efter femton dagar i Whistler.
När redigeringschef Sandberg mejlade och frågade om jag var glad nu, svarade jag:
- Som ett barn.
Snön försvann en halvtimmes bussresa från Whistler och när vi kom till Vancouver var det vår och körsbärsträden hade slagit ut.
Jag satt med en Hendricks martini (min nya favorit) på ett ställe som heter Town Hall och kände mig som kung av OS.
När jag gick därifrån, Alberni Street ned mot Burrard Street, hann inte kontaktlinserna med i bytet från krogvärmen till utomhus och för några ögonblick såg det ut som om jag var på Madison Avenue i höjd med Grand Central Station.

Hamnade raklång på rygg i regnet

I fredags morse berättade jag för alla och hela världen hur lycklig jag var över att gå på stadsgator, se höghus och ett myller av människor som inte bara är aspackade, eller påtända tonåringar med byxorna vid knäna.
Jag var kanske hundra meter från presscentrum när vänster ben for ut, jag satte mig på höger häl och hamnade raklång på rygg i regnet.
Jag kände direkt att nåt gick snett i höger knä, det gjorde inte speciellt ont, men nåt gick snett. Och eftersom jag är som jag är var jag övertygad om att det skulle räcka att linda knäet hårt, och så var jag spelbar igen.
Tio minuter senare kom Richard och Tanya ut ur en ambulans, och ytterligare fem minuter senare var jag på väg till akuten på St Paul's sjukhus.
(Oviktig men spännande detalj: Tanya sa att när hon stod framåtböjd och undersökte mitt knä var det nån förbipasserande som nöp henne i häcken. Sicka kanadicker!)
Och där låg jag på en akut i en främmande stad och ett främmande land och underhöll alla.
Jag är sån på sjukhus.
Och när jag sa att jag kände Abba blev jag akutens kändis.
Jag drog till med Wayne Gretzky också, att jag träffat honom otaliga gånger.
Sköterskan Dora kom förbi med några andra sköterskor, pekade på mig och sa:
- Där ligger vår komiker, mister Olsson. Han har inte bara träffat Abba, han känner dom personligen.
- Och Gretzky, sa jag.
- Och Gretzky, sa Dora.

Anja OS bästa story

Jag röntgades av en kvinna som heter Anita och vars mamma kom från Norrköping.
Sen fick jag träffa doktor Harris och doktor Lahiffe.
Båda sa att senan mellan knäskålen och främre lårmuskeln i höger ben hade slitits av, men att jag skulle bli tvungen att vänta på att en specialist skulle komma och titta.
Han sa exakt samma sak, men jag har glömt vad han hette.
Därefter pratade vi sport.
Doktor Lahiffe tyckte Anja Pärson var OS bästa story och största prestation, och han trodde att Charlotte Kalla skulle bli en kvinnlig Björn Dählie.
Specialisten hade varit på curling med sin dotter, de hade sett en svensk match, det var det enda de fick biljetter till.
- Min dotter hade en svensk flagga och när hon såg att andra svenskar hejade, då hejade hon också. Curling är helt obegripligt, det är som soccer, sa specialisten.
- Curling är som dart och bowling, det har inte i OS att göra, sa doktor Lahiffe.
Och medan Dora satte på en sorts Robocop-grej på mitt högra ben ropade doktor Lahiffe ut ställningen i guldmatchen i curling.
Jag vet inte när jag kommer hem.
Jag har kryckor.
Jag kan inte sköta mig själv.
SOS International ska flyga hem mig, men det är osäkert när. Jag måste ha en sjuksköterska som sällskap.
Så här sitter jag i ett hotellrum med fin utsikt över berg och hamn, med ett Robocop-ben på en stol, och försöker få tiden att gå. Eventuellt kommer jag att bli inlagd igen eftersom jag knappt kan röra mig.
Och hur glad jag än var över att få komma till Vancouver...jag skulle aldrig ha lämnat Bråstedt i Whistler, vi hade så mysigt på våra hemma- och tvättkvällar.
Rehab kan ta tid, två-tre månader, och är det tomt här ett tag så vet ni varför.

TILL SIST...

Peter S mejlar: "Det positiva med all snö i Sverige: vid den allsvenska premiären slipper du skriva om hur dåliga planerna är, ingen kommer att hitta dem."

Carl Lewis älskar curling. Say no more.

Mannen som kör Utah-bussen upp och ned för bergen i Whistler är 69 år och lite av en livsfilosof. Engelsk läsövning: "I used to worry 'bout having no shoes until I met a man who had no feet."

När till och med Halmstads BK gör en förlust på femton miljoner kronor inser man att det är ekonomisk kris i fotbollsvärlden...

Magda Genuin, en äkta italiensk skidåkare.
...men det hade förstås aldrig hänt på Stig Nilssons tid.

När Bråstedt ser en fågel blir han alldeles stel, som en fågelhund. En dag såg han en kattgök. Det är den vars läte kan tolkas som ett jamande.

Robbie Fulks är tillbaka i Sverige. Inleder en lång turné i morgon - Teatern i Söderhamn - som avslutas på Akkurat i Stockholm 14 mars och Föreningshuset i Gårdskär 15 mars.

Uppgifterna om Kanada i Degerfors fortsätter att välla in (och allt började med en pizza special). "PAB" hävdar att Ralf Edström stod i mål i Kanadas bandylag. Och att Ralf är svaret på den klassiska gåtan - "började i Kanada, blev proffs i Holland...".

Arrangören Micke Finell ger pengarna tillbaka om nån är missnöjd med Fulks.

Vitryssland borta i Minsk 2 juni. Jag tror Zlatan är sugen på den.

På tal om Holland: Los Lobos är tillbaka i Europa i vår, Belgien och Holland från 1 maj till 24 maj. Det finns gott om lediga dagar - om nån vill boka dem.

Jag har länge sett, hävdat och krävt Sebastian Larsson som högerback!

Damkronorna gjorde i alla fall mål på både Kanada, 1- 13, och USA, 1- 9.

En dag skrev Robban en roman: "Fröken Reimers känsla för snö".

Mexarölen Corona gick in som huvudsponsor för ATP-touren och tennisvärlden pustade ut. När Mercedes - i pengakrisens namn - drog sig ur dröjde det nästan två år innan ATP hittade en ersättare. Corona är kanon! Öl och idrott hör ihop!
Trodde länge att nästa vinter-OS ska gå i Sushi.

Det är helt otroligt, men sen jag köpte min "The wire"-keps i New York har varje dag minst en kommenterat den..."love that show", "great show", "cool hat, man". I hissen till vår enhet i Whistler träffade jag en ung man vars pappas kompis regisserat ett par avsnitt. Det är verkligen världens bästa tv-serie.

Och trodde länge att "Chippen" gjort sitt i landslaget.

Tänker ofta på ett resonemang som jag och Nora Strandberg hade utanför Canal Plus-studion en söndag, när Nora hävdade att män inte gråter och jag påstod att män gråter - hela tiden. Så här skriver "Hasse" i ett mejl:
"Satt i tuben och läste din artikel om Anjas guld. Tack för att du fick mig att göra bort mig fullständigt. Helt oförberedd satte en störtflod igång. Erkänner att jag också fällde en tår för bronset, men den flod som kom i läsningen av din artikel var ojämförbar. Du beskrev det jag kände, men - WTF - en vuxen karl kan ju inte sitta och gråta över ett brons. Jo, på din beskrivning. Det fanns ingen annan utväg. Tack."

Varje gång jag ser M Dorin i en startlista för skidskytte tänker jag på Mikael Dorsin. Jag trodde aldrig Erik Hamrén skulle peta honom.

...och i en annan del av världen inleder Toronto Blue Jays just nu sitt träningsläger i Dunedin i Florida.