Den var den 15 juni 2006 och Berlin var ett sjungande, rungande, gungande gult hav.

Det fanns inga tys- kar i Berlin den dagen.

Den 15 juni 2006 var Berlin en svensk stad, och det var helt underbart.

Sverige skulle möta Paraguay i fotbolls-VM och man tror att det var 50 000 svenskar på Olympiastadion i Berlin.

Aldrig har så många svenskar sett en fotbollsmatch till- sammans på plats.

Och det var jämmer och elände. Vi hade spelat 0-0 mot Trinidad och Tobago första matchen och vi hade så fruktansvärt svårt för att göra mål.

Men dåvarande förbundskaptenen Lars Lagerbäck var nöjd med matchen eftersom "vi skapade många målchanser".

Vi gjorde däremot inga mål.

Och vi gjorde inga mål på Olympiastadion mot Paraguay heller.

Lustfyllt och imponerande

Det var på Olympiastadion i Berlin som Adolf Hitler gastade som mest och värst under sin glans dagar, men tankarna på nazismen, andra världskriget och utrotningen av judar var som bortblåsta när detta gamla nazi-skrytbygge blev svenskt och "Du gamla du fria" ekade spontant, lustfyllt och imponerande över läktarna.

Då var det fantastiskt att höra nationalsången. Nu används den så fort nån slår en hörna och den har tappat sin magi och förtrollning för längesen.

Det dröjde den gången till den 89:e minuten.

Det var då världens kortaste fotbollsspelare, Fredrik Ljungberg, nickade in 1-0 till Sverige och för några sekunder var hela världen svensk, det kändes så i alla fall.

Vi fortsatte från Berlin till Köln och 2-2 mot England.

Steven Gerrard gjorde 2-1 i 85:e minuten och det kändes som förlust, men i allra sista minuten gjorde Henrik Larsson 2-2 och både vi och England var vidare från gruppspelet.

Det var då lite som nu: Vi hankade oss fram i en blandning av tur och skick... nej, tur och tur och tur och oskicklig-het, och när vi ställdes mot Tyskland i München gick det inte att bluffa längre och vi avslöjades in på bara skinnet: Vi var ett ganska överskattat lag utan en frisk Zlatan Ibrahimovic.

Det blir inget nytt gult hav

I morgon möter vi Tyskland på Olympiastadion här i Berlin.

Det blir inte alls samma sak som den gången, för sex år sen.

Då kunde Sverige köpa upp alla biljetter eftersom det var försvinnan-de få supportrar här från Paraguay, men i morgon står Tyskland på ena planhalvan och vi har inte möjlighet att skaffa tillräckligt många biljetter för att skapa ett nytt, gult hav.

Jag tror inte alls på vinst, jag är glad om vi kommer här - ifrån med äran nåt så när i behåll.

Efter ett Köpenhamn med nästan färöiskt dis, dugg och regn landade jag i ett höstlikt Berlin, där löven rasslade på trottoarerna längst Kurfürstendamm och där nyförälskade par eller hela familjer gick på promenad i höst-kappan och den stora halsduken under en blå himmel.

Jag har inte varit ofta i Berlin, men varje gång har jag varit här väldigt länge. VM i fotboll 2006 och VM i friidrott 2009, och jag kände direkt igen gatorna, affärerna och krogarna och taxichauffören frågade hur jag kunde så bra tyska.

Jag vet faktiskt inte. Jag var dålig i tyska i skolan, men jag har väl snappat upp ett eller annat längs vägen.

Jag fick beröm för min danska både i Tórshavn och Köpenhamn, och det är klart: Efter att i ett sträck ha plöjt tv-serierna "Brottet" och "Borgen" har jag lärt mig fler ord. Det är det som behövs för att man ska kunna prata. Annars kommer man långt med att bara säga "credit card" och "computer" med dansk intonation så är man en bit på väg.

Egentligen är jag inte alls förvånad, jag blir bara lika häpen varje gång över hur mycket alkoholen styr fotbollsintresset.

Varför åka så långt för att supa?

Jag såg män i 50-, 60-årsåldern utanför hotellet i Tórshavn, på barer i Tórshavn och utanför Tórsvöllur som knappt kunde stå på benen, en av dem rasade ut ur en taxi.

Gillar de fotboll? Gillar de att supa?

Supa kan man göra hemma, eller... jag vågar inte tänka på vad slags liv dessa män lever hemma i Sverige.

I går var ordet öl det jag hörde mest på Kastrup där män, med eller utan svenska attribut, jagade ölkranar eller oroligt frågade om de skulle hinna bli serverade på planet mellan Köpenhamn och Berlin.

När Bruce Springsteen hade haft Europapremiär vid Slane Castle på Irland 1985 blev jag uppringd av hans manager Jon Landau, som ville att jag skulle komma och träffa honom.

Springsteen hade blivit chockad av den besinningslösa drängfyllan före, under och efter konserten på Irland och ville komma med ett budskap till svenskarna om att det inte var nödvändigt att berusa sig för att gå på konsert, man upplevde faktiskt musiken mycket bättre om man var - någorlunda - nykter.

Men det året, på Ullevi i Göteborg, låg berusade, omtöcknade män längst bak på gräsmattan och sov.

Jag kunde inte förstå det. Här hade man väntat i åratal på att Bruce Springsteen skulle komma och när han väl gjorde det var man så full att man missade det.

Det samma gäller fotboll.

Jag skulle aldrig dricka före eller under en fotbollsmatch.