Att driva ett allsvenskt lag är som ett sisyfos-arbete, ett arbete som aldrig tar slut.
Det var en miljon år sen, eller så, som den grekiske kungen Sisyfos hamnade i döds- riket Hades där han dömdes att rulla ett stort stenblock uppför en kulle. Lyckades han få stenblocket ända upp skulle han bli fri, men varje gång han kom nära tappade han greppet, blocket rullade ned och han fick börja om igen.
Jag tror varje allsvensk guld-medaljör känt så de senaste åren, och jag är säker på att det blir så för Malmö FF också.
Man rullar sitt speciella stenblock upp mot toppen, men när man ska ta nästa kliv har blocket rullat ned och det är bara att börja kämpa uppåt igen.
Egentligen ska man inte använda sig av nåt så viktigt, historiskt och livsavgörande som Martin Luther Kings berömda "I have a dream"-tal med nåt så jämförelsevis oviktigt som fotboll, men - jag har en dröm.
Jag har en dröm...
...där Malmö FF får behålla detta talangfulla, skickliga och attraktiva lag i fyra-fem säsonger.
...där Malmö FF kan slå sig in i Champions League.
...där Malmö FF kan ta sig in i gruppspelet och hänga kvar i Champions League till våren 2011.
...där Malmö FF i sämsta fall kan få spela Europa League.
I det här landet säger man att alla drömmar går att genomföra, bara man jobbar tillräckligt hårt, men det är sant bara till en viss del.
Och sen är frågan om det verkligen är så viktigt att Sverige får ett klubblag som kan mäta sig med några av de internationella giganterna.
För varje år sjunker allsvenskan i kvalitet jämfört med andra ligor, men även om vi kan hata den så älskar vi den desto mer.
Malmö FF och HIF drog ifrån tidigt den här säsongen, och även om Jiloan Hamad och Agon Mehmeti i går snabbt dödade spänningen i toppen så var det fasansfullt spännande i botten, där Gefle än en gång visade sig ha tre gånger så många allsvenska liv som en normalbegåvad katt.
Jag var lika förtjust i MFF som HIF den här säsongen.

Dansade sig tokiga på alla arenor

Lagen var olika i sin taktik och spel-stil - MFF briljant, passnings- och spelskickligt, HIF med lite mer gammaldags arbetarklassvärderingar - men det som förenade dem var en osedvanlig och viktig harmoni.
Det fanns på både Olympia i Helsingborg och Swedbank Stadion i Malmö skratt, glädje och till med öppenhet och det var ofta en fröjd att få vara med och känna stämningen när HIF vänt ett underläge till seger, eller när de unga männen i Malmö dansade sig tokiga i vilka omklädningsrum på vilka arenor de än befann sig.
Och egentligen behöver jag inte prata Champions League för att bekräfta Sisyfos-teorin: det räcker att kolla AIK och - i viss mån - IFK Göteborg för att se hur svårt det är att försöka upprepa en guldbragd.
Båda lagen spelade en fantastisk final i Göteborg för ett år sen, båda lagen har harvat och kämpat i botten av allsvenskan den här säsongen.
Och det är ju bara att titta på namnen...Hamad, Mehmeti, Daniel Larsson, Guillermo Molins och Jimmy Durmaz i Malmö FF...Alexander Gerndt i Helsingborg...för att inse hur intressanta de är för utländska klubbar, och då behöver de ofta inte flytta längre än vad det tar att köra över en bro till Köpenhamn.
Malmö och Helsingborg möttes på Swedbank Stadion den 15 september, och alla inblandade förklarade tills fradgan stod kring munnarna att utgången av den matchen var betydelselös, att det var många matcher kvar och många poäng att spela om.
Malmö vann med 2- 0 - Dardan Rexhepis stora match - och det kvittade vad alla sa i förväg och efteråt: jag hävdade då och fortsätter hävda att det var där och då som MFF brottade HIF i brygga och tog greppet om guldet.
Det fanns några bottennapp - HIF borta mot Örebro, hemma mot Gais, MFF borta mot Djurgården, hemma mot Kalmar - men båda lagen spelade sig ändå fram till ett spännande och värdigt slut.

En ekonomi som blöder

Nästa säsong? Tja. HIF kan tappa Gerndt, några kan bli för gamla - Marcus Lantz och/eller Mattias Lindström - och MFF kan bli sönderköpt.
Man ska aldrig regna på nåns parad - som man säger här i Amerika - men redan i dag måste Malmö FF:s vd, Pelle Svensson, börja rota med siffrorna, med ekonomin.
MFF - svenska mästare, men med en ekonomi som blöder.
Swedbank Stadion är landets finaste, men den går med cirka tio miljoner i förlust, och jag kan inte se hur arenan ska locka till sig alla dessa stora artister som varje arenabyggare tycks tro ska komma automatiskt bara man smäller upp en arena.
Och har jag förstått det rätt är Swedbank Stadion för smal för att kunna hysa riktigt stora scenkonstruktioner. Härvidlag är det 5-0 till Sir Percys hockeytempel.
Det hindrar inte att Malmö FF i sina bästa stunder har spelat landets i särklass vackraste fotboll - och jag är glad över att Jeffrey Aubynn fick spela roll.