Jag menar inte längden.

Han är inte så stor, 1,76, och Halmstads dåvarande tränare Tom Prahl sa att Ljungberg, som alla hallänningar, är satt och att han "sitter när han går".

Då är ändå Fredrik Ljungberg ursprungligen från Vittsjö i Skåne.

Det har varit så många underliga turer efter de framgångsrika åren i Arsenal att namnet Fredrik Ljungberg nästan hamnat i löjets skimmer.

Och det är för jäkligt.

När Disco och jag hade träffat Zlatan Ibrahimovic inför hans boksläpp på ett kontor på Bonniers på Sveavägen i Stockholm förra hösten var vi överens om att vi var privilegierade som hade fått jobba med sportjournalistik samtidigt som Zlatan var aktiv.

Men det är nästan Zlatan-klass på Fredrik Ljungberg.

Det var förstås därför som Den Långe dissade "Ljungan" i sin bok, det finns aldrig plats för två tuppar i samma hönsgård.

Och kanske är jag orättvis som fortfarande och ständigt ska jämföra de två, men jag anser mig privilegierad som fick vara med och skriva om fotboll när Fredrik Ljungberg var som bäst.

Och herregud så bra han var.

Han var lite som Zlatan är i dag

När han gick från Halmstad till Arsenal 1998 var det en enorm övergång, inte bara ekonomiskt utan också att den här lille, terrierliknande djupledslöparen från Halmstads BK skulle till en av världens största klubbar.

"Ljungan", för ingen har nånsin kallat honom "Freddie" i Sverige, gjorde mål i sin första match - mot Manchester United.

Och det var lite samma stuk på den tiden som det är med Zlatan i dag: Folk i gemen undrade varför Fredrik Ljungberg var så fantastisk i Arsenal, men aldrig lika bra i landslaget.

Det finns två svar på det påståendet:

1/ Det var han visst det.

2/ Det fanns ingen Dennis Bergkamp i landslaget.

Samarbetet mellan Ljungberg och Bergkamp i Arsenal är fortfarande ett av mina bästa fotbollsminnen.

För att inte tala om matchen mot England, 2-1 1998, när den unge, lille men oblyge Fredrik Ljungberg stal bollen från Darren Anderton och sprang ifrån hela det överskattade England till Råsundas jubel.

Han gjorde nästan likadant i Chorzow i Polen året efter.

Minns jag rätt var det Stefan Schwarz som erövrade boll och sen sicksackade sig Fredrik Ljungberg genom hela det polska laget innan han slog in 0-1 mellan benen på Kazimierz Sidorczuk i det polska målet.

Ljungberg utmanade alltid - på alla sätt

Slagsmålet med Olof Mellberg på en träning inför VM i Japan 2002 och allt viftade med armarna när passningarna gick högt, brett eller förbi hänger förstås ihop med hans begåvning, spelintelligens och ambition.

När inte omgivningen förstår eller kan, då övergår ambitionen i frustration; det ser vi i dagens landslag också.

Han kallades "Konstnären" av dåvarande förbundskaptenen Tommy Söderberg, och själv sa han att "man hade behövt stödkrage" under EM 2000 när han stod på mittfältet och såg de långa och höga bollarna fram till Kennet Andersson.

Själv kallade jag honom "Primadonnan".

Jag hoppas att han förstod att det var kärleksfullt menat.

När alla ser likadana ut och gör och säger exakt samma saker var jag alltid förtjust i Fredrik Ljungbergs sätt att utmana med de mest konstiga kläder - och stora hörlurar långt innan de blev populära.

Jag älskade verkligen hans spel om att alltid komma sist till spelarbussen och hur han i alla år genom olika fantasifulla anledningar slapp spela träningslandskamper och oftast låg och vred på kranarna i en jacuzzi när de andra sprang på vindpinade träningsplaner.

Men allra mest: Paraguay i Berlin 2006.

I det årets VM hade vi spelat 0-0 i en förfärlig match mot Trinidad och Tobago, och Paraguay höll 0-0 på Olympiastadion inför ett läktarhav i gult ända tills den 89:e minuten när den 1,76 korte Fredrik Ljungberg nickade in det svenska segermålet.

Man kan minnas allt detta.

Men storheten i Fredrik Ljungberg låg inte bara på planen.

När jag inte dök upp blev han orolig

Jag såg de enorma affischerna med en avklädd Ljungberg i Calvin Klein-kalsonger på Piccadilly Circus i London och på Times Square i New York.

Han blev en sexsymbol för både män och kvinnor, och pojkar i både England och Sverige klippte sig i Ljungberg-frisyr när han hade den där röda mohikanen på hjässan.

Då var han långt från Vittsjö, långt från Örjans vall i Halmstad.

Jag hade intervjuat honom en gång ute på Arsenals träningsanläggning och vi bestämde att jag efter lördagens match skulle komma till den mixade zonen på Highbury.

Men det var kaos i pressrummet och bara en svensk journalist fick ett pass för gå ned. Jag hade redan pratat i flera timmar med Fredrik Ljungberg och överlät min plats till, tror jag, TT:s utsände.

Sent på kvällen ringde Ljungbergs dåvarande presskvinna, Caroline McAteer, och sa:

- Fredrik blev lite orolig, du dök aldrig upp i mixade zonen, han undrar om det har hänt nåt, eller om du behöver fler uppgifter till artikeln.

Jag är kanske löjlig, men jag tycker det var omtänksamt.

Vad Fredrik Ljungberg ska göra nu vet jag inte. Han äger fastigheter i London, men jag trodde alltid att han skulle syssla med kläder.

Jag hoppas att han står ut med att strålkastarna har slocknat, eller att han hittar nya vägar för att hitta den bekräftelsen.

Vi ska vara rädda om våra stjärnor, vi har inte så många.