Han heter Alexander Kacaniklic.
Han är 21, och han spelar i Fulham.
I går räddade denne unge man Sverige från en katastrof.
Det är förstås aldrig så enkelt att en enda spelare står bakom en vändning eller en seger i fotboll (det finns ju en lång en som heter Zlatan Ibrahimovic också), men för mig symboliserade Alexander Kacaniklic det lyft och kanske också den nytändning som gjorde att Sverige i natt flög hem från Färöarna till Stockholm med tre poäng i VM-kvalet.
Jag faller ju alltid för sånt.
Det här faller jag för
Det regnade faktiskt inte alls under matchen, men det blåste en vass, rälig sidvind som gjorde att jag fick knäppa skepparkavajen, knyta halsduken och dra upp kragen så det inte skulle blåsa in i örat.
Men det var med ett fånigt, glatt leende jag såg Alexander Kaciniklic göra sig beredd att gå in i stället för Christian "Chippen" Wilhelmsson.
Jag faller ju alltid för unga talanger som så öppet visar sin glädje och sin kärlek till fotbollen.
Efteråt stod jag för en gångs skull i pole position i mixade zonen och fick Alexander rakt framför mig. Jag sa att det såg ut som om han tyckte det var roligt att komma in.
Alexander sa att han tyckte det.
Jag frågade om han var besviken över att inte spela från start, och Alexander är redan så smart och intelligent att han enbart tänkte en bråkdel av en sekund innan han sa:
- Det var ju inte så roligt att sitta på bänken och se när de andra spelar, man vill ju alltid spela.
Rätt inställning utan att verka kagig.
Kittlande att han vågade
Hans 1-1 kom efter en elegant passning från Zlatan Ibrahimovic, och vi trodde att det var första gången som Alexander rörde bollen.
- Nej, jag hade rört den en gång tidigare.
Vi frågade vad han tyckte om passningen och Alexander sa:
- En bra spelare vet var han ska slå den.
Så var det inte mer med det.
Alexander gjorde ingen målgest, han brukar inte göra det.
Med tanke på att så många etablerade spelare hade bytt ut ordet tålamod mot feghet var det kittlande att just Alexander Kacaniklic, 21, vågade utmana, vågade hota och vågade gå framåt.
Jag faller ju alltid för den ungdomliga våghalsigheten och entusiasmen, den som visar att man tror sig odödlig.
Förbundskaptenen Erik Hamrén pratade efteråt om att det här påminde om EM-kvalmatchen i Helsingfors mot Finland där vi aldrig fick ordning på nån typ av spel utan framstod som ett amatörlag från Färöarna som trots ett fasansfullt uselt spel ändå kunde åka hem med tre poäng.
I matchen direkt efter körde vi över Holland på Råsunda.
Denna beklämmande historia ska alltså båda gott inför matchen mot Tyskland i Berlin på tisdag.
Tyskland slog i går Irland med 6-1.
Det kan bli åka av på Olympia stadion.
För det är som Andreas Isaksson sa:
- Spelar vi så här mot Tyskland blir det rejält med stryk.
Måste hitta en bättre balans
Rent klichémässigt säger man att ett svenskt landslag har lättare för att spela mot ett storlag som Tyskland än mot ett lag som Färöarna.
Men vill vi visa att vi är värdiga att åka till VM i Brasilien och vill vi visa att vi har nåt där att göra, mer än tre gruppspelsmatcher, måste vi hitta en bättre balans, en bättre offensiv, en bättre defensiv och ett bättre samspel.
Det måste finnas en linje, en plan och en skicklighet som gör att vi vinner i stället för att segern kommer av hårt och uppoffrande arbete mot ett lag som Färöarna.
Det är långt kvar innan Jonas Olsson och Andreas Granqvist blir ett mittbackspar som Olof Mellberg och vem som helst.
Varken "Chippen" Wilhelmsson eller Sebastian Larsson hotade i går med instick och inlägg, och om man, som "Chippen", är med för att utmana och "göra" sin försvarare måste man i alla fall försöka mer än en gång.
En enda gång kom Chippen ned till kortlinjen, slog en boll snett-inåt-bakåt och genast blev det farligt när Simun Samuelsen tvingades slå bollen till hörna; den hade lika gärna hade kunnat gå i eget mål.
Mathias Ranégies bollmottagningar ska vi bara inte prata om.
Färöarna var inte så primitivt som vi kanske hade trott.
Det var inget lag som paniktjongade utan i stället försökte spela sig ur alla situationerna och det kan säkert bli segrar här mot Kazakstan, Irland eller Österrike. De spelade visserligen på gränsen, men... vi har Pontus Wernbloom.
Svensson vägrade vika ned sig
Jag trodde att både Alexander Kacaniklic och Anders Svensson skulle spela från start i går, och kände viss tillfredsställelse över att det gick så bra när de kom in.
Svensson måste känna att hans landslagsdagar är räknade, men han vägrar vika ned sig, och det var rätt härligt att i en halvtimme se hans trippande steg och snabba, precisa passningar.
Ingen match är den andra lik och inget säger att Sverige har större chans mot Tyskland om Kacaniklic och Svensson spelar från start.
Men det mod och den glädje som Alexander Kacaniklic visar på en fotbollsplan kan fungera mot Tyskland också.
Den Långe är i form igen. Jag älskade hur han bara skulle ha in 2-1-målet, kosta vad det kosta ville.
