I tumultet kunde jag inte ställa mig upp för Disco hängde över mig, och hade mig i ett grepp som hade gjort Frank Andersson stolt medan Juborg vrålade i mitt högra öra:
"VAD ÄR DET SOM HÄNDER? VAD ÄR DET SOM HÄNDER?"
Det var Rasmus Elm som gjorde 4-4.
Jag har varit med om många sportmirakel, men aldrig ett som detta.
Jag har aldrig varit med om en sjukare, mer svängig och underbar match, aldrig suttit på en läktare och sett en match som pendlat så högt och djupt mellan berg och dalar.
Det påminde mig om en räddad straff i Kalifornien 1994, det påminde mig om ett oavgjort mot Argentina i Japan och det påminde mig om en match mot Spanien på Råsunda där Marcus Allbäck fick så stora stjärnor som Iker Casillas och Carles Puyol att åka på samma sorts utflykter som de svenska försvararna i går.
Jag har aldrig suttit så bedrövad, så förnedrad och så förtvivlad över ett svenskt landslagsspel som när Tyskland gjorde precis som Tyskland ville med oss: De sågade sig igenom en backlinje som ständigt var några steg och tankar efter, de kortpassade, de nickade och det kändes som om Miroslav Klose eller Mesut Özil skulle kunna göra hur många mål som helst.
Tyskarna gjorde fyra. Sverige gjorde fyra. Det som var en ogripbar dröm i första halvlek var verklighet efter 90 minuter.
Och kom inte och säg att ni visste att detta skulle hända!
Jag har sparat alla sms, alla mejl och alla tweets från första halvlek om hur jävla uselt ni tyckte att landslaget är och hur svensk fotboll saknar framtid.
Vi var inte bättre. Jag kan avslöja att det pratades om vem som skulle fråga Erik Hamrén om han skulle avgå.
Men efter 90 minuter var det tyskarna som gick av planen med blicken riktad i marken medan Sverige dansade och log.
Jag har nog inte fattat det än.
Det är så med mirakel, man vet aldrig om de är på riktigt eller nåt religiöst mumbo-jumbo.
Jag skrev i gårdagens SPORT-Expressen att vi skulle våga vara Lagerbäck, och det var inget fel i det. Problemet var att vi hade alldeles för stor respekt för tyskarna och att alldeles för många slog bort passningar och gjorde så enkla misstag att det svenska landslaget under 45 minuter såg ut som en igelkott som paralyserats av helljuset på en bil och rullar ihop sig i tron att det räcker.
"VAD ÄR DET SOM HÄNDER?" vrålade Juborg.
Det som hände var att Erik Hamrén tog ut Samuel Holmén och Pontus Wernbloom och satte in Alexander Kacaniklic och Kim Källström.
En förbannad Källström visade att Hamrén gjort fel som petade honom.
Och den vänlige, tunne Kacaniklic spelade som om det inte gällde nåt, som om det inte var Olympiastadion i Berlin utan kanske Olympia i Helsingborg.
Jag kan bli tårögd för mindre.
Men innan vi plötsligt tror att vi är ett världslag, ett lag som kan slåss om VM-medaljer i Brasilien, får vi aldrig nånsin glömma hur utspelade vi blev i första halvlek, och aldrig nånsin bortse ifrån att när Mesut Özil hade gjort 4-0 så trodde tyskarna det var klart, de packade och åkte till Marbella, eller vart det nu är tyskar åker.
Detta tar givetvis inget ifrån Sveriges prestation, men vi ska inte glömma dessa detaljer.
På så sätt är fotboll en lustig sport, en rolig sport, en fascinerande sport och en helt oförutsebar sport.
Och även om tyskarna tog semester efter 4-0 visade vår upphämtning på en stark och otrolig lagmoral. Det hade varit så lätt att bara spela ut matchen och hålla huvudet nåt så när högt trots fyra insläppta, men i går hade vi spelare på planen som ville mer, som trodde på mer och som inte tänkte ge sig, som inte tänkte ge sig.
Mikael Lustig har aldrig varit bättre.
Tobias Sana var lika orädd som Kacaniklic när han sköt över i stället för att passa och fick en sjuhelvetes hårtork i present av Källström. Det är sånt man får ta.
Inhopparna visade att Hamréns startelva var fel. Källström passade till tre mål och Kacaniklic till ett. Tala om revansch!
Det är ett halvår till nästa kvalmatch, då möter vi Irland hemma, samma Irland som i går viftade bort Färöarna med 4-1.
Fram tills dess måste vi skapa en bättre backlinje än den vi dras med just nu. Även om 4-4 på Olympiastadion tyder på spänning och underhållning så kan inget svenskt lag i längden ge sig in i den här typen av krutröksdoftande revolverdueller med de riktigt, riktigt stora landslagen.
Två segrar och en oavgjord mot det mäktiga Tyskland är godkänt, men vi tar våra poäng utan riktig linje i vårt spel.
I går var det som om vi vann... sorry, tog en poäng!... inte tack vare en genomtänkt och väl utförd taktik; tillsammans var vi inte starka utan lite varje-man-för-sig-själv i ett hejdundrande race mot nollpunkten.
Längst och störst och bäst är just nu Zlatan Ibrahimovic.
Den Långe är i en sanslös form, och hans sätt att leda laget gör mig faktiskt både glad och förvånad. Trots den skit han har fått för utslagna armar, hopplösa, himlande blickar och huvudskakningar är han nu den lagkapten jag alltid trott - eller i alla fall hoppats - att han skulle kunna bli.
Förutom den sanslösa, overkliga upphämtningen var det en ovanligt bra, vacker och varm kväll på Olympiastadion i Berlin.
Det kom till exempel en riktig orkester för nationalsångerna, den kunde inte ens Ibrahimovic, Lustig, Elmander eller Elm skoja bort
