Hade en liten mejldiskussion med min vän Jan Gradvall om att Sverige bara har tagit medalj i sporter där man går i seglarskor, har hög hatt i sadeln eller bössa på axeln.
Men boxning, sa jag, boxning är en sport för arbetarklassen.
Sen slog det mig: Detta gäller enbart herrboxning i Sverige.
Den domineras av invandrarkillar som ser den som en väg ut eller bort, medan damboxningen fick sitt ursprung i ett sätt för svenska medelklasskvinnor och intellektuella att motionera - boxercise - och som biprodukt till den har vi fått fram några både hyggliga och bra kvinnliga boxare.
Skillnad på uppväxt
Anna Laurell har två VM-guld och tre EM-guld.
Det blev ingen OS-medalj.
Akademikern från Sverige var chanslös mot en snabb och hårtslående amerikansk tjej vid namn Claressa Shields.
Jag läser att Anna Laurell är dotter till Martin Laurell och Henriette Weibull och att hon "tillbringade barndomssomrarna på Gräsö och i Arild".
Claressa Shields träffade sin pappa första gången när hon var nio. Det var när han kom ut från fängelset.
Var underbar att möta efteråt
Själva matchen var typisk för de två boxarnas bakgrund och liv. Där Laurell boxades intellektuellt och fint, var Claressa Shields en outbildad slugger som gick på känsla, kraft och järnvilja.
Efteråt var hon underbar att möta.
Som en av de yngsta i hela den amerikanska OS-truppen var hon kaxig, pratsam och tuff, men hon hade också 17-åringens tramsiga sida när hon tog danssteg, skämtade och skrattade synnerligen smittande.
När hon fick frågan om kriminalitet (Flint drabbades grymt när biltillverkaren General Motors flyttade) började hon snabbt räkna upp vem av hennes släktingar och kompisar som hade blivit skjutna, vilka som hade blivit knivhuggna, rånade eller misshandlade.
Det blev en lång lista.
Det var lätt att tycka om henne. Hennes medalj är klar, nu hoppas jag att hon tar ett guld.
Och när hon berättade om sitt förhållande till tränaren Jason Crutchfield var det svårt att inte tänka på Clint Eastwood och Hilary Swank i den fantastiska filmen "Million dollar baby".
Anna Laurell lägger troligen av nu, hon har inte pengar nog när Sveriges olympiska kommitté (SOK) drar in sitt stöd eftersom Anna faller för åldersgränsen inför nästa OS.
- Jag har sagt till min chef att jag börjar jobba i september (på Kungliga tekniska högskolan), sa hon i går.
Inget blir som vi hade trott.
Vi hade framför allt trott på Therese Alshammar och Sarah Sjöström, men vi hade också trott på Anna Laurell och laghoppningen till häst, men Laurell åkte ut och det blev fiasko i drottningens Greenwich Park.
Fyra sekunder från final
Det är fortfarande de okända, oväntade namnen som tar medaljer: Rasmus Myrgren tog brons i laser i Weymouth på engelska sydkusten och Johan Eurén tog brons bland brottarjättarna när han slog vitryssen Ioseb Tjugosjvili; Eurén var tidigare på dan fyra sekunder från att brottas i en final.
Anna Laurell sa att hon var helt tom inombords.
Ryttaren Henrik von Eckermann sa att allting bara kändes tomt.
Alla har olika sätt att se på den sport de utövar och hur viktigt det är att vinna eller göra sitt bästa, eller så gott man kan.
Jag har sett tårar i detta OS.
Sarah Sjöström grät, den väldige Lassi Karonen grät och till och med Tyson Gay grät av besvikelse i den mixade zonen efter att "bara" ha kommit fyra i den maxade 100-metersfinalen. Då hade de ändå kämpat som besatt för att nå medalj.
Zlatan Ibrahimovic bråkade med landslagets spelaransvarige Marcus Allbäck när vissa av spelarna efter förlusten mot Ukraina i fotbolls-EM gick bort till läktaren för att hälsa på sina fruar.
Jag förstår Sjöström, jag förstår Karonen, jag förstår Gay och jag förstår Den Långe.
De borde skämmas
Men jag förstår inte Jamina Roberts, Ulrika Ågren och Isabelle Gulldén i damlandslaget i handboll som efter fem svidande bakslag, fem förnedrande förluster i OS - där man verkligen kunde ifrågasätta deras inställning och kampvilja - drog på efterfest med 100-meterskungen Usain Bolt.
Så här sa Jamina Roberts till SportExpressen.se om hur dessa så kallade idrottskvinnor resonerade:
- Vi kan fan inte åka härifrån (OS i London) utan att ha träffat Bolt.
I mina ögon, och enligt alla upprörda mejl och sms jag fått, borde Jamina Roberts ha tyckt att det var bättre om de hade vunnit en eller annan match.
Jag behöver inte ens nämna Claressa Shields från Flint i Michigan... det finns idrottare som lever eller dör på grund av idrotten och hur det går för dem i den, men det svenska handbollslandslaget verkar tycka att OS är en "hoppsan-sa-tra-la-la"-grej och det är skit samma om man vinner eller förlorar.
Hade jag stått för samma prestation - eller brist på prestation - som damlandslaget i handboll i detta OS hade jag inte visat mig bland folk på en månad.
Jag har från och med nu tappat all respekt för svensk damhandboll. Spelarna borde skämmas.
