Och när allting är klart, när trash-pratet har pratats, när gesterna har blivit utagerade, tipsen är inlämnade och startskottet har gått vinner Usain Bolt.
Han har vunnit förr, han vann i går igen.
Det känns som om Usain Bolt - just nu - är den störste löparen, friidrottaren, genom tiderna.
Tiderna har förändrats
Det kan hända att jag slinter i minnet, och att blott namn som Carl Lewis och Michael Johnson kommer fram en sån här lite småkylig, upprymd kväll i London.
Michael Johnson var en suverän och obönhörlig löpare, men han hade inte den öppna personlighet som behövs för att bli en dyrkad och eftertraktad idrottare i hela världen.
Carl Lewis hade, men Carl Lewis storhet var ingenting jämfört med det vi har upplevt några år med Usain Bolt. Det känns som om Lewis största ögonblick var när han gjorde en - förfärlig! - diskosingel och var gäst hos Jakob Dahlin i svensk tv.
Det behöver inte betyda att Lewis var sämre i just den publika grenen, tiderna har förändrats, allting har blivit större, snabbare och häftigare och är man världens snabbaste man 2012 är man också en av de mest kända och - rikaste.
Två miljoner vill se Bolt
När loppet i går var över och Usain Bolt hade vunnit skanderade 80 000 personer hans namn... "UUU-sain, UUU-sain, UUU-sain".
Det är en sak, men betänk att två miljoner människor hade försökt få biljetter till Olympiastadion i London just den här kvällen.
2 000 000! Två miljoner människor ville hit för att få uppleva Usain Bolt i världens största idrottsshow.
Usain Bolt gjorde ingen besviken, han gör sällan det.
Man hade i förväg diskuterat och reviderat och kommit fram till att det mycket väl kunde bli ett tronskifte den här kvällen. Usain Bolts jamaicanske polare Yohan Blake var redo att detronisera Bolt.
Sa man.
Trodde man.
Bolt gled igenom semifinalen.
Usain Bolt var helt överlägsen i finalen.
Och det han gör, det han håller på med när han "spänner bågen" och flirtar med publiken hade kunnat upplevas som löjligt eller förargligt om nån annan hade gjort det, men Usain Bolt har tillräckligt med charm och värme för att komma undan med det mesta, med nästan allting.
Yohan Blake blev tvåa, Justin Gatlin trea och Tyson Gay fyra.
Gay var en hundradel från bronset, grät och var fullständigt knäckt i den mixade zonen efteråt.
Är en showman
Är man Usain Bolt gör man som man vill.
Han har haft problem med - och faktiskt varit orolig för - starterna, och köpte till slut ett par egna startblock för 35 000 kronor, vad nu 35 000 är för Bolt som får miljoners miljoner av sponsorer, för reklam och för att springa på galor i hela världen.
Han är en showman, en sång-å-dansman, han drar folk och jag har inget emot det.
Usain Bolt ville så gärna vinna 100 meter här i London, han sa i en intervju med The Guardian:
- London är egentligen som ett andra Jamaica.
Jag gillar det: "Ett andra Jamaica". Den karibiska invandringen till England gjorde verkligen intryck i landets kultur.
Och tiderna har förändrats på många sätt.
"Jag har ett jobb att sköta"
När Expressens dåvarande redaktionschef Staffan Thorsell skickade mig att möta den kinesiska truppen när den anlände till Los Angeles inför OS 1984 var det ett tyst möte.
Truppen stod där. Vi stod där.
Ingen sa nåt, för ingen begrep nåt.
Kunde inte låta bli att tänka på det när jag såg 100-meterslöparen Bingtian Su i går. Han stod bredvid Usain Bolt i semifinalen och var hälften så bred och lång, men han blinkade i kameran och gjorde sina egna tuffa gester.
Men vissa saker förändras inte: Sanya Richards-Ross (född på Jamaica är nu amerikanska) tog det guld hon missade i Peking på 400 meter och sprang med stil.
Juborg gillade inte de avklippta handskarna hon hade på armarna, jag tyckte det var snyggt.
Och även om detta London-OS har visat upp en vänlig, hjälpsam och förstående sida finns alltid undantag.
De amerikanska basketspelarna Chris Paul och Russell Westbrook stod precis bakom oss, men skulle bli bortkörda av en nitisk, arg, svettig, rödkindad och högljudd liten taxvakt som körde alla klyschorna från "jag har ett jobb att sköta" till det klassiska vrålet: "UT HÄRIFRÅN!".
Jag hatar sånt, reste mig upp och ställde mig på Pauls och Westbrooks sida.
- Dom vill ju bara ned till sina platser, till sina kompisar, sa jag och pekade på Kobe Bryant, Kevin Durant och Kevin Love.
(Det var inte helt sant, men vem bryr sig så här års?)
Det kommer sluta illa
Det blev elände, härva, polis och nästan handgemäng, men till slut kom en person och sa att "... det är Dream Team" och så släpptes dom igenom.
Den ilskne taxvakten (och detta är typiskt för skällande taxvakter) bad dem om ursäkt.
Jag vet inte vad det är som gör att jag alltid griper in i såna här sammanhang, det kommer att sluta illa en gång.
Och när jag tittar på Bolt och på fansen från Jamaica så... så känns det inte bara som om de är snabbare, de verkar ha roligare än vi.
