Vinnare - pappa Johnny och sonen Stefan Holm.
Vinnare - pappa Johnny och sonen Stefan Holm.
Mats Olsson

Galan var astråkig - men tack för priset till Johnny Holm

Publicerad
Uppdaterad
Ett NEJ i Aten, ett lågmält ja i en lunchmatsal på Forshaga svets och smide och det kom lite skit under naglarna på den fiiina idrottsgalan.
Det är inte mer än två år sen som Stefan Holm inte var välkommen på galan.
I går regerade han den sönder och samman.
Hans tränare och pappa var inte nominerad till nånting.
Tack, Sportspegeln, för det speciella priset till Johnny Holm.
Det var lätt att i förväg se att Stefan Holm skulle vinna allt han ställde upp i i går. Det enda som förvånade var att kampen om Jerring-priset inte stod mellan Holm och Carolina Klüft utan mellan Holm och – Christian Olsson. Vad det säger om folkkärhet, Klüft och Olsson har jag inte riktigt klart för mig än men det är möjligt att svenska folket börjar se igenom sjukamperskan.

Ett 94-gäng och Gunde räcker inte

Men, ååååhhh, vilken astråkig gala. Det var så högtidligt att Globen nästan sprack; det var så många fina ord att Horseass Engdahl satt och antecknade och det var så fiiint att kräkreflexerna blev lika påtagliga som när Linda Skugge såg maten på Nobelfesten. Och det är ju samma skräp egentligen, såna pompa-ståt-fester. En massa uppblåsthet, konstgjordhet, kalvnoisetter med murkelsås, potatis och rödlökstimbal. Den som suttit vid dessa långbord i dessa stora salar och hallar vet vilken plåga det är och den som påstår nåt annat är bara väldigt duktig på att upprätthålla fasad. Och det är så mycket jag inte förstår: en gång om året drar man ihop 94-laget, Stefan Edberg, Per Elofsson, 94-laget, Börje Salming, Magdalena Forsberg, 94-laget, Ingemar Stenmark, Fat cat, Gunnar Larsson, Gunde Svan och 94-laget och tror att det automatiskt blir kanon-tv. Det blir inte automatiskt kanon-tv. Alla är inte som Gunde, som skrattar åt alla skämt och tycker alla är duktiga. Vilken skillnad i minspel på Gunde Svan och, till exempel, Martin Dahlin.

Inget slår det okonstlade

Programledarna Claes Runheim, Peter Jihde och – en påtagligt nervös – Victoria Dyring kämpade med både manus och tempo men det här är en typ av gala där det ska delas ut checkar och hållas fullständigt meningslösa tal, där det ska dansas och sjungas men också pratas allvar om handikappvänliga städer och att ro hem en så elefantsjuk historia är som att försöka sprinta i kvicksand – det klarar bara Gunde Svan och det var kanske därför han såg så glad ut. Man kan ta dit artister, man kan försöka modernisera eller kulturisera; man kan böja sig baklänges så bakhuvudet rör vid marken men inget slår det som är äkta. Inget slår det okonstlade. Sverige är fullt av den sortens män och kvinnor som kliver ut ur skogen och går rakt igenom både tidningsartiklar, radioapparater och till och med en flat screen-tv. De behöver inte heta Holm och komma från Forshaga men det är inget fel.

Ett tack säger mycket

Stefan Holm är bättre på att planera en höjdhoppstävling än en bombastisk gala och körde slut på alla meningsfulla tack redan när han fick ett bragdguld en gång till (och det sändes inte ens direkt) och när han till slut, tolv timmar senare, stod där med en vas och blommor kunde han inte säga nånting annat än tack. Å andra sidan är just den typen av tack de mest värdefulla. Man behöver inte säga så fiiina ord om man blott menar det tack man verkligen säger.

Klassrötter som är sega

Jag tror inte Johnny Holm berättat så mycket om det för sin son. Män i den åldern – som dessutom svetsar i Forshaga – är inte så mycket för att säga sånt. Man behöver inte ens ha läst en Stig Claesson-roman för att förstå det; vi är många i Sverige som har den sortens arbetarklassbakgrund, som har våra rötter i den miljön. Klassresorna kan se ut på många sätt men rötter är sega och omöjliga att kapa. Stefan Holm har kritiserats för att romantisera sin pappa men inte nämna sin mamma mer än för smörgåsarna som alltid fanns när han som bäst behövde dem. Jag har svårt att se nåt sexistiskt eller kvinnoföraktande i det; Stefan Holm har levt upp på det sättet och skulle ljuga om han sa att det var mamma som tränade honom och pappa som bredde mackorna. Det är nu det är upp till Stefan och Anna att berätta om en ny värld för Melwin. En uppsjö bilder, ett flimflamflimmer av prestationer vi sett så ofta att de framkallar gäspningar. Men jag får fortfarande gåshud av Zlatan Ibrahimovics klackmål mot Italien i fotbolls-EM, det gör fortfarande ont att se Johnny Holms "NEJ..." när sonen rev andra gången på 2,34 i Aten och klumpen i halsen kommer alltid att ge sig till känna när jag ser Johnny Holm i lunchrummet, radion refererar bragdguldsutdelningen och – pappa – Johnny säger ett stilla "ja" och tar en ny sked ur matlådan. Undrar just vad han tycker om att sonsonen heter – Melwin.

Schyffert har fått pondus

Jag saknade Robert Gustafsson, saknade just de där så välbehövliga nålsticken som kan punktera det pompösa idrottssvullot Globen och göra en sån här gala uthärdlig. Men Yannick Tregaro hade en väldigt snygg kavaj och vilken pondus Henrik Schyffert fått som programledare/ståuppare; han var sanslöst rolig när han på egen hand fick para ihop folk för att i en sorts idrottsavel få till så många guldmedaljer att svenska folket kan bada fontän varje dag. Även om vi hade långtråkigt framför tv-n ska ni veta att det är än värre på plats. Det roliga är efterfesten med vem som tafsar på vem i busgroggars glada lag. Men jag har vit månad.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag