Mina bästa vänner, läs det här och jubla:
Sverige slog Danmark med 24-22 i går. Sverige slog Europamästarna i en kvartsfinal i OS, och mycket större än så blir det inte just nu, just här och ... det är i dessa ögonblick det är svårt att samla tankarna, för: Herregud, vilken fajt!
Sverige är i semifinal i OS och det som var på väg att bli en askonsdag blev en superkväll inne i basketarenan och en fantastisk, varm, ljus och blåhimlig engelsk sommarkväll i London.
Det är så här det ska gå till.
Det är så här man skapar idrottshistoria, sånt som man berättar vid lägereldarna om det hade funnits några lägereldar.
Detta herrlandslag var ifrågasatt, kritiserat och till och med utdömt. Detta herrlandslag missade att gå till VM och man har undrat vad de har här att göra.
Men detta herrlandslag i handboll ville annorlunda.
Detta herrlandslag i handboll hade siktet högre än en festnatt med Usain Bolt.
Detta herrlandslag vill vinna.
Vi gick in som underhundar
Man sa i förväg att det var elände, härva och ruelse för Danmark i kvartsfinal, men nu... nu när matchen är över och semin fixad var det nog det bästa som kunde hända.
Vi gick in som underhundar, Danmark - Europamästarna - var så segertippade att det var löjligt.
Men Danmark är som ett rött skynke, och bland alla citat, skrik och skratt i mixade zonen efteråt tror jag att det var Kim Andersson som sa att det var bra att man kunde gå in med en avslappnad attityd, inte att vi måste vinna matchen.
Och om det inte var han så var det Tobias Karlsson, den bitige Andreas Nilsson eller den vidunderlige, smarte, härlige Dalibor Doder.
Det var under alla omständigheter inte mästarmålvakten Johan Sjöstrand. Han stod med hopknipna ben och sa:
- Snälla, låt mig gå, jag kan inte nu, jag måste på toa.
Egentligen skulle detta ha handlat om nåt helt annat , det skulle ha handlat om utslagningar, utrullningar, en sårig hov, rivna ribbor och miss ade medaljer.
Jag skiter i det just nu.
Det får nån annan ta.
Nu ska jag köpa öronproppar
Sverige har aldrig tagit guld i handboll i OS. De spelade tre raka finaler och förlorade alla.
Jag såg alla tre. Det kändes som om jag förde otur med mig.
Men nu har det vänt.
Hoppas jag. Tror jag. Vill jag. Om jag får bestämma.
Det är ju så att när ett herrlandslag i handboll går långt i stora turneringar då mår nationen bra, det märktes inte minst på alla sms som plingade in efter matchen.
Man hade varnat för den store, skicklige Mikkel Hansen, men den till utseendet så snälle Jonas Källman - med smala ben och pojklugg - skar ut en vass, och elak gräns kring honom som gjorde att han var helt ofarlig.
Hansen gjorde sitt första mål en bra bit in i andra halvlek, men då gjorde han fyra på raken, och det kändes som om danskarna var på väg att vända och ta över matchen.
Men det kan också vara som Kim Andersson sa:
- Dom kanske slappnade av och kände att, jaha, nu gör Mikkel mål, nu ordnar det sig.
Nu ska jag köpa öronproppar.
Jag har varit på fler rockkonserter än jag kan räkna till, jag har sett Ted Nugent och AC/DC i små lokaler, jag har stått vid höga fläskiga Marshall-torn framför Led Zeppelin och jag har aldrig använt öronproppar, aldrig fått ont i öronen.
Men volymen i går i basket hallen var så hög att jag blev fysiskt illa mående.
En förolämpning mot publiken
Matchen mellan Sverige och Danmark var ett lysande exempel på hur dramatisk och stämningsskapande idrott kan vara, vi behöver inte en jävla dåre, en lekledare som tagit för mycket ecstacy på en utomhusklubb på Ibiza, som står och vrålar om att vi ska ... "make some NOOOOOOIIIIICE! GO CRAAAAAZY!" eller "vilka håller på SWEEDEEEEEEN? DENNNMAAAAARK?", medan "Barbra Streisand" med Duck Sauce, en sorts fattigmanshouse, poängterar allt han vrålar.
Vid varje mål, varje avbrott pumpar man in "Ace of spades" med Motörhead eller den för tusen gånger tusen år sen uttjatade "We will rock you" med Queen.
En match som den i går behöver ingen konstgjord stämning.
Man spelade musik under 1 500-metersloppet på olympiastadion häromkvällen och Sebastian Coe i organisationskommittén försvarade detta i tv:
- Folk vill ha det så här.
- Men det är OS, sa intervjuaren.
- Vi måste hänga med, vi måste locka ungdomar, sa Coe.
Man är inte idiot bara för att man är en "ungdom".
En idrottsintresserad i alla åldrar föredrar att dras med i den fasansfulla, nervslitande spänningen i ett lopp, i ett hopp eller en match i stället för att göra vågen eller ... "GOOOO CRAAAAAZY ... dum-dum-dum ... Barbra Streisand!
Denna påtvingade musik är en förolämpning mot publiken.
Det var faktiskt lite så där i Kiev också under fotbolls-EM.
Jag gör inte om misstaget från i går (och lovar guld), jag säger inget just nu, men jag drömmer om seger mot Ungern i semifinalen och jag drömmer om final. Med den lagmoral och kampvilja herrlandslaget i handboll visade upp mot Danmark - Europamästarna - är ingenting omöjligt.
... och mitt i allt detta - slår det mig - blev jag kanske ändå mest imponerad av att Jonas Larholm talar perfekt danska.
