Våren 1998 åkte jag till Halmstad för att träffa Fredrik Ljungberg. Krönikan skulle ingå i en serie inför den allsvenska starten det året.
När jag åkte därifrån hade jag ingenting.
Fredrik Ljungberg, 20, hade varit artig och vänlig, men han sa inte så mycket. Han verkade lättad när intervjun var över.
Två dagar senare åkte jag tillbaka till Halmstad för att prata med tränaren Tom Prahl och de andra spelarna för att få en bild av Ljungberg på det viset.
"Slarver", "kan inte passa tiderna", "kan inte hålla reda på sina saker", "lat", "man får plocka upp efter honom", "konstant trött", "kan sova hur mycket som helst" var en del av det jag fick höra.
Men det lät kärleksfullt. Ljungberg var arton när han spelade för Halmstad i cupvinnarcupen mot Parma - med Tomas Brolin och Hristo Stoichkov - och han var lillgrabben, enormt begåvad och med en otrolig arbetsförmåga, redan då.

Två intressen: kläder och damer

Den legendariske mittbacken Jesper Mattsson sa:
- Så har vi också skällt på honom som fan, innan var han bara en bollbohem. Fredrik är en bohem över huvud taget, men han har blivit bättre med tider, förr kunde han inte klockan. Han har två intressen: kläder och damer. Och så är han hyfsad i golf.
Det känns som om det inte hänt så förfärligt mycket på den långa fotbollsresan.
Jag trodde inte Fredrik Ljungberg skulle klara sig i Arsenal, i London, i England.
Men förutom det rent fotbollsmässiga anpassade han sig snabbt i en utländsk miljö så totalt olik Halmstads, och han inte bara anpassade sig: fotbollen skapade en scen som han intog med primadonnans hela register, en scen där han helt plötsligt blev fotomodell och hängde på fotbollsplansstora reklamaffischer i bara kalsingarna, med eller utan lättklädd kvinna, i hela världen.
Hur han uppträdde i Arsenal, eller hur medspelarna betraktade honom, vet jag inte, men många av olaterna från tonåren hängde kvar genom hela landslagstiden.
Jag satt en gång utanför spelarhotellet på Karlavägen i Stockholm och såg spelarbussen fyllas, men den körde aldrig. Roland Andersson och Lars Lagerbäck kom, och jag tänkte att nu kör den.
Bussen körde inte. Motorn var i gång, men bussen stod stilla utanför hotellet.
Efter sex-sju minuter kom Fredrik Ljungberg, log åt alla, skrev några autografer, gick in på bussen, dörrarna stängdes och så körde den.
Det här bygger lite på "off the record"- uttalanden, men det är nog ingen hemlighet att många eller ett par landslagsspelare störts av att Ljungberg alltid kom så sent, några av dem uttryckte det dessutom ganska högljutt, i alla fall när inte Ljungberg hörde.
Själv kallade jag honom La Primadonna mer än en gång.
Om han ogillade smeknamnet vet jag inte, han sa aldrig nånting och jag inbillar mig att han förstod att det fanns en kärlek också i det namnet.
Det härstammar från VM i Japan 2002 där Fredrik Ljungberg bara deltog på en träning, och då slogs han med Olof Mellberg; bilderna är klassiska, precis som Lars Lagerbäcks uttalande om att "inget hände". Varje presskonferens inleddes med:
- Alla är friska och deltar, utom Fredrik som rehabbar/vilar på hotellet.

Offrade allt i spelet

Men när han väl spelade gav han allt, och mittuppslaget vi körde i Expressen på alla hans skador är ett fullständigt lysande dokument över resultatet av Fredrik Ljungbergs självuppoffrande spelstil, en stil som gjort och gör att Fredrik Ljungberg kommer att få leva med smärta i resten av sitt liv.
Jag gjorde en stor intervju med honom inför EM i Portugal 2004 ute på Arsenals träningsanläggning. Jag ville vi skulle ses i närheten av hans bostad, eller på ett ställe där han brukade hänga, men han insisterade på träningsanläggningen.
Han pratade mer den gången än vid det första tillfället, men sa egentligen inte mer. Han hade lärt sig (hade samma agent och PR-kvinna som David Beckham) hur man pratar utan att avslöja sig själv och sitt liv, och han hade lärt sig det jag kallar politikerspråk: hade han en åsikt, hur oskyldig den än var, garderade han med 1x2.
Jag har alltid gillat att han sticker ut på planen, men det skapar förstås fiender. Det finns däremot inget ont i Fredrik Ljungberg.
Vi skulle ses efter en Arsenal-match, men vi var två svenskar i pressrummet och fick veta att bara en av oss fick gå ner i mixade zonen på Highbury. Eftersom jag redan träffat Ljungberg dan innan sa jag att TT:s utsände kunde gå ner.
På kvällen ringde Ljungbergs PR-kvinna, Caroline MacAteer, och sa:
- Fredrik ville jag skulle ringa och kolla så att du har fått allt du behövde. Han tittade efter dig i mixade zonen men såg dig inte, och ville bara veta att allt var okej.
I dagens egofixerade och stjärnglänsande internationella fotboll är det få eller ingen som skulle brytt sig så mycket.
Bara en sak till: hans engelska smeknamn "Freddie" blev snabbt älskat av svenska rubriksättare eftersom det var kort och snärtigt, men ingen - absolut ingen - i Sverige kallar Fredrik Ljungberg för det.
Han var och är för evigt - "Ljungan".