Kung Carl. 1983 visste jag inte att jag skulle bevaka OS i Los Angeles året efter för Expressen. Jag visste inte att jag skulle hänga med Carl Lewis och hans liga i Kalifornien, hade inte en aning om att jag skulle flänga runt i USA på friidrottstävlingar och dessutom följa de amerikanska OS-uttagningarna.
1983 handlade mitt liv rent yrkesmässigt om rocknroll och idrottsmässigt om att försöka se så många fotbollsmatcher som möjligt.
Men Willie Banks, som klappade i gång publiken, kände jag till. Han klappade publik första gången i Helsingfors 1983.
Mary Decker blev under några år friidrottsvärldens älskling.
Och vem har glömt Jarmila Kratochvilova, från Tjeckoslovakien? Hon kallades för "det tredje könet" beroende på att hon framstod som vare sig det ena eller det andra. Hon sprang 400 och 800 och det på tider ingen man, kvinna eller mittemellan varit i närheten av sen dess.
Vem kan glömma Jarmila Kratichilova - "det tredje könet"? Ständigt förknippat med doping
Heike Drechler och Marita Koch, Östtyskland. Florence Griffith-Joyner och Ben Johnson, USA. Martti Vainio, Finland - även om ingen visste det under själva tävlingarna skulle namnen ständigt förknippas med doping.
Och jag visste aldrig med Carl Lewis.
Han tog tre guld i VM 1983. Men jag visste aldrig.
Det var Alberto Juantorenas sista mästerskap men Sven Nylander slog igenom med den första fjärdeplatsen av, sisådär, 726.
Den jag känt mest till genom tiderna var Anders Gärderud. Vi låg i ett litet hus i nordvästra Skåne och lyssnade på OS från Montreal i radio när Gärderud tog OS-guld.
1983 var Östtyskland, Sovjetunionen och USA de tre stora.
Det är annorlunda nu.
Kommunismens sammanbrott och en allt mer effektiv kamp mot doping har gjort att vare sig Östtyskland eller Sovjet finns och - när dopingfabrikerna förr låg i öst ligger de nu i det stora landet i väst.
Sönderfallet och dopingjakten har betytt att friidrottskartan ser annorlunda ut 2005 jämfört med 1983.
Mer svenskt, till exempel. En större svensk dominans.
I dag handlar det om guld
Där man som (svensk) sportkrönikör förr kunde hetsa upp sig över ett personbästa av Frida Johansson i en semifinal (och inget ont i det, Frida var alltid bäst när det gällde mest, det ska aldrig glömmas!) är man i dag mer bortskämd.
Betydligt mer bortskämd.
I dag handlar det om medaljer. Och inte bara medaljer.
I dag handlar det om guld, vi kan både kräva och förvänta oss friidrotts-guld i VM.
Det har också fört med sig fler och annorlunda problem, inte alltid så angenäma.
Där vi förr hoppfullt klamrade oss fast i Patrik Sjöbergs hockeyfrilla har svensk friidrott de senaste tio åren gått från...eh, Patrik Sjöberg till att bli en världsnation.
...det är helt andra tider nu
Där vi förr huade och oroade över att vi inte hade nåt att hua och oroa oss över måste vi numera gå i ständig beredskap/oro/stress/skräck för att nån av våra världsstjärnor ska skada sig.
Kajsa Bergqvists hälsena gick av förra sommaren med en sån smäll att många äldre sökte sig till de skyddsrum som blev chica små gillestugor på 1970-talet.
Stefan Holm har alltid ont. Överallt. Och när han mår som sämst och har haft sina värsta förberedelser slår han till med kanonresultat.
Susanna Kallur, var borta länge.
Carolina Klüfts svåraste skada heter Patrik Kristiansson.
Christian Olsson, så svårbedömd, så svårbegriplig - en hel vintersäsong utan tävlan.
Och så alla dessa sprinters och häcklöpare som vill så mycket, som lovar så mycket men som väldigt sällan håller vad de lovar.
Vi får se.
Allt större bevakning
Det är heller aldrig längre nån överraskning att det är det här jag ska syssla med.
Med tanke på framgångarna - och att idrottare som Klüft, Holm och Bergqvist blivit så stora personligheter - har bevakningen av friidrott blivit allt större i media.
Där så mycket handlade om bara fotboll och ishockey har kartan ritats om och vi har fått lära oss både mångkamp och tresteg.
Sist det var ett stort mästerskap i Helsingfors var 1994, det var alldeles efter de svenska framgångarna i fotbolls-VM 1994 och det var friidrotts-EM.
Jag var inte beredd på att åka dit då heller men då hade Henrik Dagård blivit både framgångsrik och kändis och skulle hårdbevakas.
Henrik tog silver och Norge vann allt annat.
Men vi hade rätt kul i Helsingfors, det var Peter Öhman, Rikard Björk, "Mandeln" och jag. Ibland hade vi med oss Sydsvenskans fotograf Peter Frennesson. Öhman var lysande på att hitta krogar och barer och jag minns dels en en modsbar vi kallade Andres Lokko-baren och dels en med en traktor mitt i lokalen, den hade inget med Andres att göra.
Men det var då.
Det var verkligen då.
