Jag brukar ropa ”vi är klara för EM” när vi mött Island.
Det såg ut som en Autobahn mot alpfolket efter 2–1-segern i Reykjavik i höstas, men det blev Stau efter minan i Belfast, fast nu är vi på g igen. De tre missade poängen mot Nordirland plockade vi in i Köpenhamn; Island på Råsunda i går blev exakt den formsak jag hade hoppats på, men inte riktigt vågat tro på.
Liechtenstein borta, Nordirland och Lettland hemma – nio (mer eller mindre) givna poäng och Lars Lagerbäck blir bjuden på Victorias födelsedag varje år.
Okej: Island var visset, Island bjöd inte lika hårt och tufft motstånd som väntat, men även om första halvlek var en tålamodsprövning, med svenska sidledspassningar framför ett Island som ställt upp enligt handbollsmodell, var det en skön seger den första riktigt sköna sommarkvällen 2007.

Isaksson reflexräddade

Island hade egentligen bara två chanser till mål:
En nick av Brynjar Gunnarsson, nummer 8, Islands bäste, som Andreas Isaksson gjorde en reflexräddning på.
En dribbelräd där Emil Hallfredsson gjorde bort Niclas Alexandersson och
Petter Hansson innan Mikael Nilsson fläkte sig och stoppade skottet.
De svenska målen var lätta men snygga för alla mål är snygga.
– Ja, det var väl som vanligt, från två meter, bara att dra in den, sa Marcus Allbäck om sitt 1–0, ett så kallat Allbäck-mål.
Målet kom efter tio minuter och Island var ett slaget lag redan där och då.
Anders Svensson – åh, så bra han är just nu! – sköt 2–0 hårt och distinkt.
Olof Mellberg placerade 3–0 och gjorde för säkerhets skull två målgester.
4–0 var riktigt snyggt: ”Alex” slog upp bollen mot mitten, Allbäck vann en nickduell och bollen gick till Markus Rosenberg som sprang över hela Islands planhalva innan han gjorde mål, stolpe-in.
5–0-målet – Allbäck igen – ska egentligen inte få hända i en landskamp. Svenskarna ville ha straff, islänningarna trodde spelet var avblåst, domaren pekade att fortsätta spela, Ívar Ingimarsson rullade bollen till Rosenberg som passade den till Allbäck som slog in den.
Jaja. Korpen regerar också på landslagsnivå.
Klara för EM, storseger, 100 landskamper för ”Alex”, snygga mål men – trots allt och som alltid: Zlatan Ibrahimovic har en förmåga att ta plats, dominera och få uppmärksamheten.

Zlatan fick gåshud

För det kvittar vad vi säger, hur experterna dömer ut eller dömer in honom, hur vi bygger skandaler kring eller för honom, hur illa vissa vill att det ska gå för honom – när Zlatan började värma upp i 67:e minuten steg jublet bland de 33 358 på Råsunda.
Då hade ändå ropen ”IN MED ZLATAN, IN MED ZLATAN” pågått ett tag.
Zlatan själv sa efteråt att han fick gåshud. Det var han inte ensam om.
Första gången han rörde bollen jublade publiken som om Sverige gjort mål.
Matchen var avgjord och det räckte att Zlatan gjorde några trollerinummer, spexade med Grétar Steinsson, för att det skulle kännas som en fest.
Det är fotbollen, det är spelarprestationerna och resultaten som skapar feststämning. Det kommer naturligt om laget gjort sig förtjänt av det.
Det går inte att göra som speakern på Råsunda, och tro att man kan skapa stämning genom att ropa ”Grattis Sverige!” på nationaldagen (det är faktiskt sant) eller få en vuxen och fotbollsintresserad publik att tramsa med en boll eller få den att engagera sig i en sällsynt fånig halvtidsunderhållning – sorry: ”halvtidsunderhållning” – där det gällde att skjuta tennisbollar i plastmål som hela tiden föll omkull.
Jag har en enda önskan inför sommaren: jag vill veta hur många man testade
innan man bestämde sig för den här speakern.
Det gick rykten om att hon är släkt med Lars-Åke, men – jag vet inte.
Och stämningen kom, som stämning brukar göra när man inte ska få den nerkörd
i halsen.

Som ett eko från Berlin

Både norra och södra läktaren sjöng ”Du gamla du fria” som ett eko från matchen mot Paraguay i Berlin i VM förra sommaren.
Och – och detta är viktigt: när Marcus
Allbäck blivit utbytt började det eka av ”MAR-cus Allbäck – klapp-klapp-klapp,
MAR-cus Allbäck – klapp-klapp-klapp” och Allbäck gick ut från det svenska avbytarbåset och tog emot folket jubel.
Det kändes som revansch för en spelare som i rätt många år inte fått samma respekt eller kärlek som till exempel Zlatan Ibrahimovic och Henrik Larsson, men som envist, ihärdigt och mycket målsuget blivit en av Europas bästa målgörare.
Och visst är det lustigt 1:
Efter allt jidder, bråk, attacker och hat som präglat landslaget under det här kvalet känns det som om harmonin och glädjen är större och mer äkta än på väldigt länge.
Och visst är det lustigt 2:
Vid EM 2000 hade vi fyra (4) mittbackar i backlinjen och en femte, Johan Mjällby, på mittfältet. Nu har pendeln svängt och den gamle svenske nationalbacken har utrotats och ersatts av några hundra anfallare.