Sirener i Solna...blåljus mellan huskropparna...banderoller för kriminella organisationer på läktarna...bomber, bengaler och bananer...
Derbyfest i storstan: svensk fotboll...se, upplev, älska.
Men det är mycket skit man måste se, mycket goja att uppleva innan man kan älska.
En rasande bra första halvlek och
– så småningom – kanonstämning på läktarna.

Djurgården vann med 3–1 och för några timmar, dagar, kanske veckor är Stockholm
deras, men jag skulle inte göra plats i prisskåpet den här säsongen, i alla fall inte för mästarpokalen.
Som så ofta i ett derby på den här arenan var det hårt arbete som fällde avgörandet. Djurgårdens Johan Arneng sa i förväg att laget med störst hjärta skulle vinna men det var laget med de svettigaste tröjorna, största lungorna och de
hetaste järnkaminerna som hoppade ring när krutet lagt sig och gastade i omklädningsrummet så väggarna bågnade i Råsundas underjordiska gångar.
mm AIK var betydligt tystare. Det brukar vara så när man nu får inrikta sig på Helsingborg, Gais, Trelleborg, Örebro och Brommapojkarna.
Det är så mycken dumhet, så mycket fånigt låtsashat eller äkta som man måste ta sig igenom för att det ska spelas fotboll...jag har glömt hur stora böterna är för att tända bengaler och jag vet heller inte vilken av föreningarnas kassörer som började svettas mest när röken från bengalerna svepte in det dishöljda Råsunda och fick det att se ut som en krigsskådeplats.
Det må vara en sak. Verkligen vara en sak.
Men jag kan aldrig acceptera eller tycka att det är roligt eller charmigt att kasta in bananer på Djurgårdens målvakt Pa Dembo Touray.

En rasande bra fotbollsmatch

Kanske därför djurgårdsklacken vecklade ut en banderoll om att Dif är Oasis och AIK Ultima Thule – det är den förment oskyldiga rasismen som är farligast och till och med vidrigast. (Sen är det en annan sak om man verkligen vill vara Oasis 2007).
mm Sex personer fick räfsa ut bananer
i tio minuter innan matchen kunde komma igång. Men det stärker kanske klubbkänslan, vad säger du Rikard Norling?
Men när all dyngan forslats bort blev det en rasande bra fotbollsmatch.
AIK:s mittback Niklas Sandberg sa
efteråt att de första trettio minuterna var de bästa AIK nånsin spelat under hans tid i klubben. Sandberg tycker å andra sidan att han är landslagsmässig så ni får ta påståendet som ni vill, men det var riktigt bra derbyfotboll, hård och hög nivå, rasande tempo, tacklingar och stenhårda dueller med domaren Peter Fröjdfeldt som en av planens bästa.

Det såg ut som AIK:s match

Och läktarna...denna sång som aldrig tog slut...hoppandet på djurgårdsläktaren...det måste vara ett underbart privilegium att som fotbollsspelare få delta i en sån här match inför en så här engagerad och entusiastisk publik.
Touray är en av allsvenskans bästa målvakter, men han lämnade en ful retur på ett skott från Wilton Figueiredo och Daniel Mendes slog lätt in 0–1.
Det såg då ut som AIK:s match. Robert Åhman Persson hade en fin nick som strök ribban efter hörna, och efter en strålande anfall
– med fint passningsspel av Pierre Bengtsson, Jimmy Tamandi och Daniel Tjernström – fick Åhman Persson på ett knallhårt skott i ribban.
mm Taktikmatchen vann Djurgården. Siggi Jónsson satte Daniel Sjölund i anfallet och – han gjorde Djurgårdens två första mål.
Att de sen var bjudningar av AIK ska vi kanske tala tyst om. Eller också inte.
Vid första målet blev Tjernström fälld och Patrick Amoah slog fram bollen till Sjölund.
Vid andra målet tappade Åhman Persson bollen till Andrej Komac och vad AIK:s målvakt Daniel Örlund gjorde med Sjölunds skott ska vi verkligen tala tyst om.
Amoah – kantig men intressant
Daniel Sjölund derbyhjälte, så klart och naturligtvis.
Men jag blev också förtjust i Patrick Amoah.
Det var så mycket snack om Mattias Jonson i förväg, det talades så oändligt om hur viktig han är för Djurgårdens spel och – så fick han ont i låret, byttes ut i 20:e minuten och in kom Patrick Amoah och spelade stort, modigt och lysande.
Djurgårdens tränare Siggi Jónsson sa:
– Han (Amoah) var riktigt bra i dag, men så sa han också till mig i förrgår ”du kan lita på mig i en derbymatch”.

Han är fortfarande lite kantig och avig, men jag gillar mer och mer den långe anfallaren Mikael Dahlberg. Han och Nicklas Carlsson small ihop om bollen, den gick till Enrico som sprang över halva planen med Patrik Karlsson i hälarna innan han kallt dödade matchen med sitt 3–1-mål.
Rikard Norling fick mycket beröm i fjol för sina påstått revolutionerande taktikdrag (men kom igen: punktmarkering körde vi i korpen), och han får ta ansvar för hur AIK tappat både grundspel och trygghet i år.

Det enkla är alltid det geniala

Där Siggi Jónsson medvetet gjorde en liten förändring med Sjölund på topp känns det som hela havet stormar varje gång AIK kommer till match.
I går sprang speluppläggaren Dulee
Johnson på en högerkant innan han bytte till vänster med Pierre Bengtsson, och när
Åhman Persson gick ut fick anfallaren Wilton Figueiredo gå ner som omväxlande defensiv och offensiv mittfältare medan den inhoppande mittfältaren Kenny Pavey fick gå på topp.
Det är inte bara ibland som det enkla är det geniala, det är så nästan alltid.
Och i det läge AIK befinner sig just nu
– många skador, knaggligt spel – är det i tryggheten och inte föränderligheten man hittar den vinnande formeln.
Sånt behöver inte Djurgården tänka på i dag
– Stockholm tillhör dem.