Henrik Nilsson och Markus Oscarsson tog Sveriges senaste OS-guld i Aten 2004.
Jag minns inte detta.
För mig är OS i Aten för evigt de tre friidrottsgulden som Christian Olsson, Stefan Holm och Carolina Klüft tog, samt att jag bodde på världens sämsta hotell.
Om Nilsson och Oscarsson minns jag föga, jag var förmodligen nån annanstans.
Och kommer jag ihåg nåt från detta guld så är det Johan Ejeborgs klassiska tv-referat där han nästan vred knut på sig själv och tidigt på morgonen skrek:
- VAKNA SVERIGE VI HAR TAGIT GULD.
Kanot har aldrig tillhört mina favoritgrenar, och då var jag ändå med under Agneta Anderssons storhetstid med Anna Olsson och/eller Susanne Gunnarsson. Men kanot är inget jag själv valde att bevaka, kanot var alltid nåt en platschef tvingade ut mig på och... så var allting sanslöst spännande och guld och hullaballoo.
Henrik Nilsson och Marcus Oscarsson är favoriter till en medalj i London också, men den här helgen handlar det om Sarah Sjöström.
Det är i dag det gäller
Therese Alshammars privata OS-förbannelse verkar ha drabbat henne i år också och förhoppningarna, ansvaret och pressen ligger ännu tyngre på den 18-åriga Sarah Sjöström.
Det är i dag och - förhoppningsvis - i morgon det gäller för Sarah Sjöström.
Och som alla idrottare säger hon att den enda press hon känner är den press hon sätter på sig själv.
Men jämfört med OS är alla andra tävlingar en grillkväll på stranden.
Hur mycket man än har förberett sig fysiskt och mentalt kan man aldrig, aldrig ens föreställa sig exakt hur det kommer att bli.
Som den förträffliga Emma Igelström skrev i SPORT-Expressen i onsdags:
"Hur stor skillnad kan det vara mot ett VM, liksom? Bassängen är lika lång och motståndarna desamma. Det var inte förrän jag kom till OS-byn i Sydney som jag förstod. Eller förresten, jag vet inte om jag förstod det precis då heller. Det var först när jag kom hem och summerade det jag varit med som jag insåg hur stort ett OS faktiskt är."
Det går inte att jämföra, inte alls, men det är lite samma sak för oss som jobbar i medierna.
Går inte att förklara OS
Man kan inte förklara för nån som aldrig varit här hur man går in i en bubbla och inte kommer ut förrän om två veckor.
"Vad roligt att åka till London!" säger folk.
Ja och nej.
Det var i går och i förrgår jag hade chansen att uppleva det London jag är van vid. Från och med nu är det ett rejs 24 timmar om dygnet.
Det är jobbigt och roligt, men ingen semester.
Och det är när jag åker The Javelin train från St Pancras in på station i OS-parken och ser alla de byggnader, hallar och arenor jag bara sett på bild eller på tv som jag känner hur mäktigt det här är, OS-området är enormt.
Och det är när jag åker högst upp, längst fram (alltid!) på en tvåvåningsbuss runt OS-byn och ser alla nationsflaggorna från de aktivas lägenheter som jag än en gång får lära mig att detta är världens största idrottsshow.
Och det är när jag sitter på vår redaktion i presscentrum och hör japanska, tyska, franska, italienska, portugisiska, grekiska eller ryska från de kringliggande kontoren som jag, precis som Emma Igelström, slås av hur vi alla, aktiva som betraktare och publik, oberoende av land, ras eller kön är samlade här för idrottens skull.
Imponeras av Sarah
Jag tror att Sarah Sjöström klarar trycket, pressen och förväntningarna.
Jag känner henne inte alls, jag har bara imponerats av hennes mognad och suveränitet i tidningsintervjuer, tv-inslag och tävlingar.
Det var nog bara en gång hon visade sin ålder när hon träffade SPORT-Expressens Ludvig Holmberg första gången och var tvungen att ta bild på honom eftersom han var så lik komikern Björn Gustafsson.
(Hon hade inte fel i detta, "Ludde" är kusligt lik Björn Gustafsson och första gången jag träffade honom trodde jag att jag var utsatt för en blåsning i tv.)
Japan - ett riktigt test
Damlandslaget i fotboll möter Japan i dag och ni vet antagligen redan nu hur många bollar som Hedvig Lindahl har sparkat in, eller om hon (fan tro't) blivit petad. Japan är under alla omständigheter ett riktigt test på var Sverige står, Sydafrika var rena skämtet.
Och tala om att gå in under press: Danmark- Sverige i handboll i eftermiddag.
Redan här, i första OS-matchen, måste tjejerna visa om det finns kvalitet eller inte i laget.
I morgon möter USA:s basketherrar Frankrike. LeBron James, Kobe Bryant, Tyson Chandler, Kevin Durant, Chris Paul... USA kan än en gång ställa upp med det som kallas "Dream team".
Den massiva, pressande hettan försvann natten till i går och det började regna, bitvis ganska kraftigt. Det kändes skönt, svalkande och välbehövligt.
Men det är fortfarande inte alls kallt, och det är häftigt att uppleva hur pubarna i centrala London (och då menar jag Soho, jag är en Soho-man) spiller över och ut på gatorna när törstiga män och kvinnor fyller trottoarerna och gatorna med glas i händerna.
Mitt Madness-mantra: We are London.
