Milans tränare Allegri blev utsedd till ligans bästa tränare när han var i Cagliari. På en vecka har han stärkt sina aktier. När det stod 3-0 till Lecce i paus var det inte många som övade segersånger för den gode Allegri. Nu är läget att annat.
Det är starkt gjort. Jag har stor respekt för Allegri. Det är inte lätt att komma som ett superlöfte från en mindre klubb med saklig logik och hamna i en av världens största klubbar styrd av Galliani och Silvio Berlusconi. Till skillnad från flera andra tränare som kommit och gått i den andra randiga klubben i Milano, har Allegri varsamt anpassat sitt sätt att se på, och spela, fotboll till Milans identitet. Det är smakfullt och elegant.
I paus mot Lecce i söndags låg Milan under med 3-0. Milan vann med 4-3 och Zlatan var blek som ett klorintvättat lakan. Man fick kolla i laguppställningarna för att alls få en syn av honom då. Där var han. Vad han nu gjorde där. Han såg mest förfärligt uttråkad ut.
Det var han, men ändå inte.

I går mot Parma är han heller inte särskilt bra. Men Milan är bra och bevisar för alla att Milan är ett ruggigt bra lag även utan Ibrahimovic. Parma är inget bonka-gäng. Giovinco är given landslagsman och man har flera andra viktiga spelare i startelvan. 4-1 hemma mot Parma är faktiskt en rätt snygg och värdefull skalp, särskilt i år och i en omgång där Roma får stryk, och Lazio och Inter kryssar på var sitt håll. Det håller spänningen vid liv om inte annat,

Jag vet inte om ni minns Antonio Nocerino från innan hans tid i Juventus. Han spåddes en lysande framtid när han var i Juventus men lånades ut, bland annat till Palermo, för att nu som det verkar verkligen ha hittat hem. I går gav han oss alla som haft gott hopp om honom under alla åren, ett välstämplat kvitto på att den gode Nocerino verkligen hittat rätt, privat och med fotbollen.
Det finns en annan ödmjukhet hos människor som faktiskt mött motstånd i sina liv, som inte smågarvar och trixar sig genom livet, utan faktiskt sliter i timmar för sekunders extas.
När man läser intervjuer med Nocerino är han oftast ärlig och säger att också han drogs med i mytbilden om honom som framtidslöfte. Men framtiden tar olika lång tid att nå fram till oss.

Nu är Milan ett närmast sorglöst rullande maskineri. Det är spelet, taktiken, matcherna, löpvägarna, fantasin som är viktiga för Milan nu. Mindre viktiga är spelarna, vem som gör vad, eller vem som inte gör vad. Nu handlar Milan om Allegri, om hans förmåga att leda ett klubblag i svaj, om att vända 0-3 med snabba byten och direkt få resultat och seger. Och så detta att fullständigt köra över Parma.
Det är nästan återställare på fotboll den här veckan. Man kan vara serie A-full jämnt. Match i lördags för Milan, match i går, och så match på lördag igen. Mot Roma, som återgått till en vulgär, kontraproduktiv och generande uselhet i försvarsspelet för en sorts perverterad och hårt ansträngd anfallsfotboll som inte håller för fem öre. Milan kör över Roma.
Nu börjar serien sätta sig och det är fantastiskt att få hänga med.