Mourinho har hittat den gyllene nyckeln till framgång i Italien. Han går på tvärs. Med allt och alla. Han lägger sina kort efter eget huvud. När Inter leder med 2-0 och laget har spelat med tio man i över en timma vinkar han upp en spelare från bänken.
En försvarare? En spelsabotör? En defensiv mittfältare med träben och fyra lungor?
No, signore. Han tar in Mario Balotelli. Mannen som ständigt ligger på femtio procent chans att bli utvisad.
Jag är svårt imponerad av vad Mourinho lyckats göra med Inter. Laget stinker av honom. Han har gnuggat sin identitet mot alla och envar. Utan att nedvärdera traditionen (den är tyst men väldigt viktig i Italien) så har han lyckats få Inter att spela utstuderat Mourinho- typiskt.
Detta är examen
Det här är hans Inter. Att möta ett formstarkt Milan och vinna med 2-0 trots att man spelar med tio man i en timma är en examen från den allra vackraste fotbollsskolan. När dessutom Cesar bevisar att han är världens bästa målvakt med bland annat en helt och hållet himmelsk (eller rödsvart helvetisk) fotparad i början av andra halvlek och sedan avrundar det hela med ännu en grym räddning på Huntelaars skott med en straffräddning så är saken klar.
Milans Leonardo däremot är en betydligt räddare tränare.
Skulle man sätta båda tränarna i ett litet rum skulle Mourinho andas all luft tills Leonardo förlorade medvetandet. Han är för feg, för styrd av Milans starka organisation. Han är för mycket en lakej åt Galliani och Silvio.
Småpratar med sig själv
Han har mycket svårt att ändra en matchbild. Det är svårt. Det går nog inte. Men det man kan göra som tränare, det har man en SKYLDIGHET att göra, mot fans och laget, är att byta in spelare som KAN förändra en matchbild.
Men det gör inte Leonardo. Han står vid sidlinjen i sin trenchcoat och ser ut att småprata med sig själv. Eller sina röster i skallen.
Inters målvakt Julio Cesar fick nyligen pris som ligans bästa målvakt. I går visade han varför med en magisk fotparad i inledningen av andra halvlek när Milan ännu hade energi att anfalla.
Sedan avgör Lazios gamla spöke, Goran Pandev, med en fin frispark som Dida dock ser ut att ha tusen mil fram till fast han egentligen står rätt nära. På övertid tar Cesar sin landsman Ronaldinhos straff och återigen har Inter ganska enkelt förpassat Milan till handlingarna.
Ingenting att bygga ett rykte på
Milan har inga guider ut ur labyrinten, inga lösningar alls. Det är förstoppat.
Det ser oerhört trögt ut.
Ronaldinho är osynlig. Beckham slår sina frisparkar och Ambrosini löper som en hynda. Men inte mycket händer. Den moderna fotbollen handlar om att hitta lönndörrar när man går vilse.
Att spela en fin och lite kokett anfallsfotboll när man leder med 3-0 mot Siena är ingenting att bygga ett rykte på. För kan man inte förvalta det när man möter Inter och hamnar i underläge är man inte ett lag som vinner ligaguldet. Det är givetvis Inter. Som man spelade i går kväll finns heller inga rejäla utmanare.
Eftersom jag är en idiot så utlovar jag ändå att Roma blir laget som kommer försöka rubba den blåsvarta dinosaurien. Blir det inte så lovar jag att käka en hatt av valfritt märke och fabrikat.
Italien erövrat - i år också
För att bli helgonförklarad måste dock Mourinho lyckas med det nästintill omöjliga. Han måste väcka liv i, och förverkliga, en av de djupast liggande drömmarna i italiensk fotboll just nu. Interfansens dröm om Champions League är lika djupt liggande och stark som en viss Zlatans. Det blir årets rejäla utmaning för världens vackraste portugis. (Ronaldos kalsongreklam är bara vulgär)
Italien har han redan erövrat. I år också.
