Tänker på tjejen jag träffade en gång för länge sedan. Vi lutade armarna mot samma bardisk under en tid. Hon visade en tatuering hon gjort på handleden, där blodet är som tunnast, precis där sorgsna människor tänker ut ett snitt när de ligger i badet.
Det var en kompass.
- Varför, frågade jag och drack lite.
- Så jag inte hamnar vilse, svarade hon.
Jag har aldrig haft någon kompass. Jag har gjort tvärtom. Jag har hamnat vilse med flit. Jag har sprungit undan från alla guider. Jag har varit min egen vägvisare.
Jag tog strider jag visste jag skulle förlora. Jag höll mig undan. Föraktade i hemlighet varenda människa jag spanade på genom titthålet i dörren. Hissen som en dykarklocka från och till min våning. Vanligt folk med matkassar, köttfärssås på burk och vitaminberikad spagetti. Jag förstod de inte. Vad drev dem?
Nu är jag en av dem.
Vi är många som fått gå tusentals mil i onödan rakt ut i mörkret för att uppleva glädjen i en vanlig vardag. Det är en sådan frid att få ingå i ett sammanhang. Att få känna det vanliga livets lätta vingslag.
Världen är neutral. Det är vi vanliga människor som laddar den med kärlek när vi gifter oss, när vi får barn (man skaffar aldrig barn) när vi trotsar statistik och sunt förnuft och ställer oss framför Gud och hela världen och bedyrar att vi ska älska varandra till döden skiljer oss åt, det är då vi laddar hela den här märkliga planeten med kraft, med tålamod, solidaritet, värdighet och empati. Det är då vi vinner. Det är då döden sluter sina sneda, gula ögon och besviket lommar därifrån. När vi bestämmer oss för att städa ut smutsen, flaskorna och mörkret ur våra liv. Vanliga människor är en revolution i det här landet varje dag. Det är magiskt att se med vilket hjärtligt engagemang människor uppfostrar sina barn, hur man lyfter upp dem i sina händer, vilken brand ett leende kan starta i en faders hjärta.
Jag är glad att jag lyckats förvandla mina motmänniskor till medmänniskor.
Pendeln svänger nu. För varje minut som går blir det här livet, det här landet, den här världen en bättre plats. Det låter som en besvärjelse. Det är det också. Det är Gandalf på speed. Det är himlens vackraste trollformel för oss alla att läsa och ta del av. Vi kommer vända den mediala terrorn ryggen. Vi håller på att skifta fokus från cynism, ironi, raljerande hånskratt, sylvassa armbågar och ekande tomma hjärtan överallt. Vi känner helt enkelt inte igen oss. Vi är ett folk med långa avstånd. Vi är ett land av stora diktare. Vi bär ett vackert, svårslaget och solidariskt svårmod som hotar oss till livet om vi inte hittar något att spegla det i, om vi överlämnar media, kulturvärld, litteratur, musik och allting annat, åt löjligt lallande lallare. Vi är värda så mycket bättre. Varför nöja sig med slask? Jag vägrar låta underhållningsindustrin förminska mig. Jag tycker illa om när vuxna människor talar till mig som om jag vore en lobotomerad silverfisk.
Vår son Santino föddes den 5 februari som också är Tage Danielssons födelsedag. En riktig och fullständigt briljant folkhemshjälte som vann människors hjärtan genom att vara en vägvisare i mörkret, genom att helt enkelt sätta ord på mänsklig förvirring, glädje och sorg. Han höll sitt hjärta hela tiden vid liv, som en låga, som ett hjärtformat rum mitt i världen, som magen eller fingret på E. T när han ska läka det lilla barnet som blöder. Han visade mig och många andra att det finns tusen vägar ut ur labyrintens hjärta.
