Det finns ett fint avsnitt av "The Simpsons" där Bart säljer sin själ till Millhouse. Han bara garvar när han gör det eftersom det känns rätt just då. Det slutar dock i katastrof.
Jag hoppas nu verkligen att Silvio inser hur det går när man rear ut sina stjärnor och sin värdighet som en hallick.
Jag har beskrivit Milan som en klubb utan själ.
Det går an att hanka sig fram utan själ under lata sommarmånader. Det går att snubbla sig fram innan säsongen drar i gång och hoppas på det bästa. Det går att tala sig varm om framtiden, om att tiden krävs för att bygga ett nytt lag. Men för att bygga något nytt måste du ha material att bygga med. Milan har ingenting av det.
Milan handlar just nu mer om Silvios desperata politiska ambitioner än om fotboll. Det är sant att det inte finns pengar. Men fattiga har anständighet och stolthet. Silvio ljuger sina fans rakt upp i ansiktet.
Saknaden efter Zlatan är skriande
Milans stora skam är att man helt sonika, själva, valt att själva degradera sitt värde. Det är helt uppenbart att Milan inte längre har ambitionen att vara en storklubb ens i Italien, ännu mindre i Europa.
Denna degradering har skett genom order från högsta ort. Silvio använder Milan för sina egna syften. Så har det alltid varit. Ibland har han behövt ha Milan starkt och framgångsrikt, och då har det inte spelat någon roll att han spenderat pengar. Nu vill han bli premiärminister i Italien igen och då krävs det att Milan är en klubb i ekonomisk ordning. Ställd mot Silvios längtan efter makt väger kärleken till Milan väldigt lätt.
Saknaden efter Zlatan är skriande. Jag minns inte ens vilka anfallare Milan ställde upp med i går. Anonyma som risgryn över ett bröllopspar. Anonyma som dimman när den drar in över Milano en kall morgon i november.
Milan har fantomsmärtor. Milan har ont i en kroppsdel, i en spelare, som inte finns längre.
Zlatan är den där smärtan. Med Zlatan vinner Milan mot Sampdoria med 3-1. Nu får man stryk med 0-1. Zlatan lyfte Milan helt på egen hand, även när Milan spelade uselt. Han lyckades på egen hand hålla en högre lägstanivå än laget. Nu finns ingen sådan spelare alls. Boateng har ödmjukt tagit tröja nummer 10 och ser ut som en sådan, beter sig som en sådan, men spelar tyvärr inte som en sådan ännu.
Som att odla mögel...
På fredag stänger transferfönstret. Nu talas det om Kaká. Det var en stor spelare för sju, åtta år sedan. Det går inte att lura någon enda människa med ett sådant köp. Milan har hissat vit flagg mot resten av världen och man har gjort det på eget bevåg, utan att ha blivit hotade av någon.
Det är som att odla mögel i ett vackert glashus. Ryktet om Milan är det enda som glittrar. Innehållet ekar tomt av mörker.
Namnet Milan lovar så mycket mer. Nu befolkas Milan av spelare som håller medelmåttig kvalitet, medan fansen fortfarande drömmer om att se sitt lag spela final i Champions League.
När ett lag gör sig av med sitt rykte, med sin självbild, med sin traditon, gör man sig av med sin värdighet och legitimitet. Det är sorgligt att se.
Jag vet att detta bara är en match, den första dessutom. Milan kommer att bli bättre. Men det är svårt att se vem som ska skapa målchanserna. Riccardo Montolivo byttes ut i går. Han kommer inte till sin rätt som släpande trequartista. Han borde spela högre upp i banan.
Sampdoria är nykomlingar i ligan och fina gamla Ciro Ferrara fick börja sin tränarbana i Sampdoria med en verkligt meriterande seger.
