Sverige har gjort sig av med Gud. Vi behöver inte honom längre. Enligt en ny undersökningtycker endast 17 procent av Sveriges invånare att religionen är viktig.
Vi klarar oss fint ändå. Vi är ett land av matematiker. Vi ser livet som en uppgift som måste lösas, en fråga som garanterat har ett svar. Vi lägger all vår mystik i våra liv i ett förbannat mattetal, i en stol med siffror i.
Vad hände med de långa avstånden? Vad hände med det vackra svårmodet som vi idisslade i drömmande hjärtan under promenader mellan byarna förr? Vad hände med drömmarna om solidaritet, värdighet, kärlek och tolerans mellan människor? De hjärtliga moralisternas återtåg dröjer.
Vi mäter ut avståndet. Vi står med en armlängd mellan oss medan våra ögon skvallrar högt och tydligt om vår längtan efter närhet, efter tröst, efter en varsam varm hand över pannan.
Vi har frigjort oss från Gud. Det gjorde inte särskilt ont. Vi frigör oss från allting, från vår könstillhörighet, från ansvar, från moral och allvar.
Vi lyssnar knappt efter låga röster längre. Det skriks överallt. Låten som vinner handlar inte om någonting.

Kanske är det inte vi som gjort oss av med Gud. Kanske är det Gud som gjort sig av med oss.
Kanske vaknade han bakfull efter en fyllehelg i gränderna (Gud trivs i kvarteren bakom tågstationer i huvudstäder, bland fnask, knarkare och helgon) och slumrade slött, petade ut lite nattvard mellan gula tänder och såg ner på blindtarmen vi lever i, isflaket vi rusar runt på.
Kanske såg han Sverige och beslutade sig för att rapa åt hela skiten och ägna sig åt viktigare saker.

Vi har ju allt. Vi är förskonade från allting. Vi rör vid våra egna liv som något främmande. Vår förvirring har ingen spegel. Livet är ett blåmärke, ett födelsemärke som börjat klia. Men vissa saker är vi säkra på. Som att Påven är en böghatande fascist. Som att Gud är för svaga människor med hjärtat till bredden fyllt av kaos.
Gud är för de otrygga stackarna. Vi som varit mycket nära att stryka med. Vi som fått kämpa för att få ynnesten att stå vid fönstret en lördag förmiddag och se tanterna ställa fram bord nere på torget och sälja sina äpplen för tio kronor påsen.
Blind kärlek är ingen kärlek alls. Men livet är allt för stort för att degraderas till en billig fylla. Livet är inte en schlager. Livet är tysk industrigoth. Att komma hem är inte heller en schlager. Det är att gå vilse gång på gång men göra det med kärlek, trampa runt bland blöjor och speldosor, barnkläder och mjuka nallar. Att komma hem är att börja nästa resa. Att trampa upp en nattlig stig mellan säng och skötbord är den vackraste resa man kan göra.

Schlager är bara en sorts psykos de lurat i oss. Vi nöjer oss därmed. Det är stor skam. Vi är värda så mycket mer, så mycket bättre.
Sverige. Detta outsägligt vackra land med sina sjöar som ögon mot underjorden. Med sina små städer och gågator, pizzerior och övergivna busshållplatser. Nu hukar vi i gränderna. Nu är Sverige ett trasigt paraply i papperskorgen.
Vi hör Gud som en röst i trapphuset. Vi hör honom ta hissen. Vi hör honom kliva av på alla andra våningar, aldrig på vår våning. Han ska aldrig till oss. Vi behöver honom inte.

I kväll ska jag sitta med Santino i famnen och låta blicken dröja i hans ögon. Gud behöver inte komma in hit, behöver inte höra av sig efter vägbeskrivning till min lägenhet.
Han är redan här.
Sedan kan de matematiska stackarna sitta där med sin takeaway kaffe och försöka foga in livets mysterium i ett tal, förvandla änglarna till siffror. Jag gör mig av med dem i stället. Jag avsäger mig allt förbannat världsligt som inte vill mig något.