I går var det Andrea Pirlo, i sagolikt bibliskt skägg, som (kanske) gjorde mål och gav regerande mästarna den perfekta starten. Parma stod upp bra i första halvlek men i andra mattades laget medan Juventus var mycket bättre, sedan tiden, den magnifika publiken och Lichtsteiner gett Juve ledning-en.

Jag älskar att utmana människors fördomar på konkreta och överraskande sätt. Vid något tillfälle nedtecknade jag ett tal som Påven hållit och skickade det, utan att berätta vem det var som sagt det, till en av mina mer hårdnackade ateist- vänner. Han blev eld och lågor.

Vem är detta ? undrade han, det är ju briljant.

Han blev betydligt mer dämpad när jag berättade vem det var.

En god vän till mig hamnade framför Juventus-Parma i går. Han är, för att uttrycka det milt, ingen vidare anhängare av italiensk fotboll. Han trodde att han hamnat fel. Det var ju en tät, fin arena, fullsatt, högt tempo, snygg teveproduktion. Och dessutom var Andrea Pirlo där. Det är svårt att inte älska Andrea Pirlo.

Juventus har en monumental självbild. Den kan hota dem när det går knackigt, men när det går bra och de känner att de är nära, i kapp, förbi den där självbilden, då blir Juventus mer än en klubb bland alla andra.

Med Milan självstympat och gråt - färdigt i ena diket, och Inter precis i starten av en generationsväxling, ser manegen krattad ut för Juventus.

Samtidigt känns man som lag betraktat lite mer sårbart den här säsongen. När spelet i Champions League kommer till blir det inte dubbelt så mycket slitage på truppen, det blir mer än så. Det gäller för staben runt klubben att verkligen hands-kas varsamt med spelarna.

Antonio Conte (eller vem det än blir som leder laget) har en väldigt tydlig linje i sitt sätt att tänka, känna, smaka, njuta fotboll. Det handlar om att springa sönder motståndarna, att orka mer, att se förbi de 90 minuterna plus tillägg. Det handlar om att vara snäppet mer än bara utmärkt förberedda. Conte lämnar ingenting alls åt en slump som sysslar med vulgär vadslagning. Conte ägnar sig åt att fördela sin energi mellan kamp, spelsystem och fysik.

Just den sista biten, fysiken, är nyckeln som jag tror att Juventus kommer behöva för att dyrka upp tufft, europeiskt motstånd i CL.

Tidigare under dagen, under en het sol i Florens, tågade älskvärda Fiorentina in för ett möte med Udinese, laget som aldrig får behålla en enda av sina talanger längre än en kvart.

Di Natale börjar på bänken men Udinese tar ändå ledningen. Det är fantastiskt underhållande att se Fiorentinas president Andrea Della Valle, i genomsvettig skjorta, inte ha en aning om hur han ska fira när hans lag först kvitterar och sedan genom geniet Jovetic också ger laget ledningen. Han tappar det. Han ställer sig upp och bara dunkar näven i en märklig vinkel ut mot kroppen och står så ett bra tag. Underbart. Det är detta fotboll handlar om. Inte om pengar eller snuskigt rika ägare från länder utan tradition och fotbollskultur.

Juventus ville väldigt gärna ha Jovetic och transferfönstret är ju inte stängt än. Men nu gäller det för Fiorentina att till varje pris behålla honom.

Han kan själv vara skillnaden mellan en chans på CL-plats och en trött, halvhjärtad vandring i tabellens kvicksand, någonstans mellan plats 9 och 13...