En gammal dam i zebrarandigt är tillbaka. Damen i fråga har varit nere på botten och vänt.
Mycket har hänt med henne sedan hösten 2006 när hon högst motvilligt och vilt frustande om justitiemord förpassades ner till serie B.
Efter det har hon steg för steg återerövrat sin värdighet.
Alla är inte övertygade om hennes oskuld.
Men mot regerande mästarna i London visar den gamla damen att gammal är äldst.
Snudd på en bragd att vända 0-2 till 2-2.
Vad är det som hänt med Champions League? Tidigare säsonger har man fått vänta några omgångar innan stormen av fotbollskärlek börjat dra in över våra dumma hjärtan. Nu är det finaler direkt. Flera fina matcher igår, med Real-City som kronan i juvelen och igår bjöds vi på ännu en monumental fotbollsupplevelse. Förutom att vara regerande mästare har Chelsea en rätt enastående nutida historik i den finaste av cuper. Juventus vann senaste gången 1996 och tio år efter det hade man klättrat ner i underjorden för en säsong i serie B. Men de där ränderna, vänner, går aldrig ur. Den här gången talar vi inte om tröjornas ränder utan historiken, stoltheten, arvet, värdegrunden.
Äntligen, för Juventus, har självbilden läkt. Spegeln är intakt. Juventus har alltid sett sig som en storklubb. Även när man reste till Rimini och krigade sig till 1-1 i serie B. Nu har verkligheten kommit ikapp. Det är underbart att få välkomna henne tillbaka.
Om man tänker sig Chelsea och Juventus som två symfoniorkestrar som står uppställda mitt i mot varandra är den ena orkestern bakfull som örnar, medan den andra tagit speed och filar på stråken som om jorden går under om en kvart.
Chelsea håller inte bara ett högre tempo än Juventus i början av matchen, man lyckas dessutom hålla högre kvalitet sitt passningsspel. Varje gång Juventus lyckas hålla i bollen sjunker tempot avsevärt. Det är så de spelar. Problemet är inte det låga tempot de eftersträvar, utan problemet är att de inte lyckas utnyttja det till sin fördel.
Samtidigt är Chelsea extremt rörliga också i sitt försvarsspel vilket gör det rätt lätt för engelsmännen att bryta bollbanan. Andrea Pirlo som i vanliga fall är ett geni i allt han gör, ser trög och konfunderad ut. Han står fel, passar fel och tar plågsamt uppenbara alibi-löpningar. Vucinic jobbar hårt men skapar nästan ingenting och samma sak kan sägas om resten av Juventus.
När väl chanserna dyker upp är avsluten märkligt stressade och usla.
Men det vänder och Vidal reducerar till 1- 2 och med några minuter kvar gör inbytte Quagliarella 2- 2. Jag vill gärna föreställa mig att det är Conte som skickat order från sitt lilla hörn bakom tonat glas en bit upp och in på Stamford Bridge.
Om ni liksom jag älskar sagor älskade ni att se CL-debutanten Oscar (bara namnet är värt en natthimmel av guldstjärnor) göra två mål varav det andra är ren och skär konst. Min vän Martin sade i söndags, angående unga spelare:
"När man är ung får man inte chansen, man tar den."
Han har så klart rätt i det. Oscar tog sin chans och slår till med drömmål direkt. Det är som att ny skådis gå rakt in i världens dyraste Hollywood-film och spela kallingarna av Tom Cruise. Oscar kommer inte bli en fantastisk tillgång för Chelsea. Han är det redan. Jag var uppriktigt orolig inför det här mötet. Min farsa håller stenhårt på "Juve" så jag är uppväxt med dem. Dessutom har vi som förlorat vårt hjärta åt serie A bara Milan och Juventus att följa i år. Självklart vill vi att det ska gå bra för dem. Det är inte slaskvatten att vända 0-2 till 2-2 borta mot regerande CL-mästarna.
Om nu någon någonsin tvivlat så låt mig bara konstatera: Den gamla damen är tillbaka.
