Utöver att han är en genial tränare och briljant taktiker, har jag alltid beundrat José Mourinhos utsökta förmåga att i exakt rätt läge anta nya utmaningar. Han har anlänt, segrat, och försvunnit. Varje ny hamn har varit en ny seger.
Nu står inför han sitt livs kanske tuffaste utmaning. Han är kvar, fast i Madrid. Magin är inte lika självklar. Även den utvalde behöver förklara för sin omvärld varför han är den utvalde.
För när tvivlet väl fått fäste är det svårt att skaka av sig.
Real Madrid ser tröttkörda ut fast säsongen precis startat. I matchen mot Sevilla i går stod man som fastspikade i gräsmattan.
Real Madrid gör sin sämsta insats på länge och får stryk borta mot Sevilla med 0-1. Skakar marken under Mourinho nu? Är det fysiskt möjligt att ge Mourinho sparken? Hur stora närbilder på Ronaldos nya tårar kommer vi att få se i de spanska tidningarna de närmaste dagarna? Hur många flyg går det från Madrid till Paris? Manchester? London? Kommer Ronaldo att sitta på något av dem?
Real Madrid är ett lag i total obalans. Ett sällskap med mästare faller åt olika håll. Dessutom är man redan åtta poäng efter Barcelona. Var och hur gick det då snett? Tja, på alla sätt.
Sergio Ramos som jag alltid beundrat för sin extremt höga lägstanivå, är så långsam att man undrar om han fått någon form av paralyserande slaganfall.
Han ser ut att yra sig vilse i fel ände av planen. Han slår bort enkla passningar och efteråt klipper han en motståndare i ren frustation. Efter en timma står han med en testikel innanför mållinjen och en utanför men lyckas ändå missa nicken. Målet är en stort som en ocean, luckan ovanför ribban en mikroskopisk millimeter.
Ramos lyckas missa.
Vid samma situation filmar Christian Ronaldo och bönar om en straff han inte får och inte heller ska ha. Han ser gråtfärdig ut. Han gör det rätt ofta nu för tiden, den gode Ronaldo. Jag tror det är av stor vikt att det är just portugisen Mourinho som bossar över den egensinnige Ronaldo, på samma sätt som Mario Balotelli blommat ut under sin landsman Roberto Mancinis ljusblåa vingar i Manchester. Unga, extremt lovande spelare med något besynnerliga självuppfattningar mår bra av strama tyglar, tydlighet och en uträknad målbild.
I veckan som kommer möts just Real Madrid och Manchester City i Champions League. Tills dess måste Mourinho koppla varenda en av Reals spelare till sin berömda kran av motivation. Han måste fylla laget och klubben med nytt hopp, nya krafter, ny energi och locka fram den där hungern som man måste ha för att (fortsätta) vinna titlar. Real består av spelare som vunnit allt X 3 i både landslag och klubblag. Dessutom leds man av en tränare som också vunnit det allra mesta och sedan gjort det igen. Det är helt omöjligt att helt och hållet täppa igen luckorna där mättnaden slår igenom.
Jag ska inte säga att det såg ut som Mourinho tagit en rätt lång ledighet i sommar. Jag ska inte säga att det såg ut som om han kanske suttit i en eller annan flätad korgstol och druckit sangria till en rykande het spansk omelett, och jag ska inte säga att det såg som om hans kropp mer liknar en materialförvaltares i superettan, än en världstränares, men jag SKA säga att Mourinho såg allt annat hungrig ut nere vid sidlinjen i går kväll...
Real Madrid mot Manchester City är ett storviktsmöte på så många sätt. Roberto Mancini sjasades i väg från Inter som en gammal katt, när Moratti städade undan honom för att i stället ge Mourinho jobbet. Vilket man måste betrakta som ett genidrag. Han köptes in för att vinna CL (Mancini hade redan vunnit ligan med Inter) och han vann också CL, fick Marco Materazzi att gråta (vilket är en nästan lika stor bedrift) och lämnade sedan Italien som en beundrad, fruktad, men rätt lite älskad, kejsare.
Mourinho såg bra mycket mer harmonisk ut under sin tid i Italien. I Madrid påminner han mest om en mycket stressad man som har huvudvärk under dagarna efter att ha sovit med sammanbitna käkar allt för länge om nätterna. Motivationen och tempot är två nya plågor. Utmaningen närmast är alltså Manchester City.
Kan bli storslaget på exakt alla sätt.
