Ni kanske kommer ihåg historien om sydkoreanen Ahn som skickade hem Italien från VM 2002?! Perugias lätt galna (och så gott som ständigt berusade) president Luciano Gaucci beslutade sig plötsligt för att Ahn inte längre var välkommen till Perugia eftersom han inte ville ha "spelare som förråder Italien i mitt lag". Magnifik italiensk presidentlogik.

Klarar bytet galant

Ji-Sung Park är en sydkoreansk spelare av absolut världsklass. Det är ingenting annat än helt lysande att lyckas med konststycket att vara ännu bättre centralt i banan, som konstruktiv mittfältare, efter att tidigare ha löpt tusentals mil längs Uniteds anfallskorridorer på kanten. Mot Milan suddade han ut Andrea Pirlo fullständigt.
Det är inte lätt att i ett så hårt reglerat storlag som United byta position och dessutom göra det med en utsökt briljans. I matchen mot Liverpool spelar Park på mittfältet som om han aldrig spelat någon annanstans. Det är givetvis bra gjort.

En hårt arbetande lagspelare

Men mitt största beröm går odelat till hans tränare som med sitt galet tränade och geniala öga ser att Parks förmåga sträcker sig längre än att bara springa snabbt längs kanterna. Det är också extra roligt när en mer nedtonad och hårt arbetande lagspelare får avgöra en viktig toppmatch. Det skrivs för få sånger till löpstarka defensiva mittfältare. Inga tillbakadragna lagspelare får kyssa de vackraste flickorna.
Matchen i går startar ändå som en reklamfilm. De två största affischnamnen presenterar sig på det enda sätt de kan och vet. Genom att göra mål. Fernando Torres ger Liverpool ledningen med 1-0 och min nya favorit, kakmonstret (jag vet inte om han är det, men jag älskar att jämföra honom med kakmonstret) Wayne Rooney kvitterar.
Det är ingen vacker match. Det är inte fotboll för en primadonna som undertecknad. Men det är något med den brittiska fotbollen som klistrar fast mig i tevesoffan. Jag rör mig inte ens i halvlek.

Mer taktik än briljans

Det fortsätter vara mer taktik än briljans i andra halvlek och det är också då som den förträfflige Park först får avgöra matchen och sedan sparkas blodig. Han har ungefär samma ansiktsuttryck efter båda händelserna. Lagbyggare som blir hjältar vet att triumfen är tillfällig. Inte många unga killar kommer häfta upp affischer på Park efter detta.
United är i en sådan form att man vinner mot storlag utan att ens spela särskilt bra. Då är man bra. Då är man ruskigt bra.
Torres får chansen att kvittera mot slutet men skyller på gräsmattan när han skickar bollen som en punkspark rakt upp mot Gud och himlen.
En knegarmatch utan glammiga hjältar men med United som segrare.