Jag mådde som skandalen. Jag låg nerspydd i en säng på ett hotellrum i Prag och drack sprit ur små flaskor. De hade RAI på rummet. Jag lämnade aldrig rummet. Jag såg Moggi och andra bekymrade män i kostym springa mellan möten och bilar med tjocka pärmar under sina armar. Jag såg fotografer och reportrar jaga dessa män i stora palats. Allt det som luttrade italienare (och italienare är särskilt luttrade i Florens av någon anledning) misstänkt visade sig inte vara sant. Det visade sig vara värre än sant. Hela det tempel som är italiensk fotboll sprängdes, bitarna frös som på en stillbild, och ingen hade en aning om vad som skulle hända.

Skandalen svällde timme för timme. Jag satt som förhäxad framför teven och lyssnade på slingrande presidenter, resignerade fans, förbannade reportrar och en Moggi som var alldeles blek, och nästan lugn när han svarade på frågorna som haglade runt honom.

Två år tidigare hade Marcello Lippi tagit över landslaget och rest till Island för sin första match. Det blev förlust med 2-0. Jag bodde i Italien då. Jag bodde också i Italien samma sommar som domare Moreno och en hel del felbeslut av den vigvatten-skvättande Trappatoni såg till att Italien fick åka hem svansen mellan benen...
Jag satt på första parkett och såg mitt livs kanske största kärlek, drottningen Il Calcio, bli så brutalt avslöjad som en billig hora, ett fuskande fnask, en sköka som levt tusen dubbelliv medan jag gjort allt jag kunnat för att hålla kärleken levande och troheten intakt.

Jag kände mig bakbunden och sviken. Jag kände mig som en idiot. Moggi svor sig fri. Klubbarna slog sig fria. Berlusconi svettades under kragen. Det talades tidigt om att dra tillbaka landslaget från den stundande VM-turneringen i fotboll. Marcello Lippis son Davide var också inblandad och allt var som ett bombfält av totalt kaos och förvirring. Jag minns den lätt overkliga känslan i hjärtat.  Samtidigt tänkte jag att det kanske var lika bra att slippa utsätta sig för den känslomässiga terrorn som det innebär att följa Italien i en stor turnering. Facit var handskrivet av djävulen. Kolla själva:

VM 90: Ut på straffar. VM 94: Förlust i finalen på straffar. VM 98: ut på straffar. EM 00: Anders Frisk lägger till en timma (typ) och Frankrike vänder och vinner. VM 02: Ut mot Sydkorea. EM 04: Ut efter Sverige-Danmark 2-2
Det är ett facit som är tillräckligt för att driva en man till vansinne.

Under Italiens sista träningsmatch, borta mot Schweiz, ställer sig hela publiken upp och buar unisont ut Gli Azzurri. Det är en väldigt obehaglig upplevelse. När planet lyfter mot Tyskland sammanfattar Lippi det bäst i en intervju som gjordes efter guldet:
- Det var mer en flykt än en resa.
Precis så. De lämnade efter sig en krigszon bakom sig och landade i ett Tyskland som gjorde sig redo för VM.

Drömmen om Italien är stark hos oss. Man behöver inte vara italiensk medborgare som undertecknad för att tycka att det är världens vackraste plats. Konst, kultur, kläder, städer, gränder, Rom, Venedig, Amalfi-kusten, Florens är bara några pärlor i skattkistan. Därför är det hat som den italienska fotbollen väcker i Sverige svårförklarig. Den känns ofta rätt personlig. Som il calcio legat med någon flickvän under en allt för vågad kväll längs Riminis stränder. En del människor blir personligt provocerad av den italienska fotbollen. Vi som upptäckt magin och skönheten förblir förundrade, ibland besvikna och då och då upprörda över den bonniga, lata, enkla och lögnaktiga utvägen att helt lita till fördomar om tråkigt spel, diviga spelare som rakar benen och lågt tempo.

Jag tror en del av svaren står att finna i det faktum att Sverige är ett likriktat land. Vi utmärker oss helst inte. Varje gågata i varje svensk stad ser likadan ut. Det är samma kläder på samma människor överallt. Det är pommes frites i en korg på Harrys överallt. Vi är ett land där fotbollen måste spelas i ett högt tempo eftersom de flesta är halv eller helpackade när de ser på fotboll. Folk orkar inte med symfonisk fotboll, där spelet böljar, pausar ibland, accelererar ibland. Vi älskar ishockey men hatar döda stunder.
Det är som det är.

Milan vann Champions League 2007. Det är tre år sedan. Redan då snackades det om italiensk fotbolls kris. Helt enkelt därför att vi i Sverige VILL att den italienska fotbollen ska vara i kris. Nu är vi dock där. Nu är det kris i italiensk fotboll. Jag ska försöka reda ut begreppen runt varför.

När Italien vann VM-guld 2006 kunde landet trycka ner den knapp som de styrande älskat att ha nedtryckt sedan Romarriket. Pausknappen. Man talar och talar, pekar och gestikulerar, bråkar, höjer rösten, kastar stolar och öppnar fönstren. Men ingenting händer. En minister sade så här om den pågående och nyligen startade utredningen runt Moggi och skandalen:
- Nu när Italien vunnit VM kan vi väl göra som de gamla romarna, och helt enkelt dra ett streck över det som varit. Så gjorde vi när romarna kom tillbaka med guld och ära efter sina resor i världen.

Då blundande man för våldtäkter, mord och överfall för att äran vägde tyngre. Nu skulle man alltså lägga ner allt det man dragit igång och som kanske kunde få undan allt fusk en gång för alla. Citatet är viktigt för att förstå hur Italien är uppbyggt. Egentligen har väldigt lite hänt sedan Jesus föddes. Det är samma syn på makt, folklighet, bröd och skådespel. Det är samma ålderdomliga nätverk av kontakter, pengar och makt. Det är samma enorma nät av intriger som tvinnar sig så hårt runt hela den italienska samhällskroppen att om en enda maska går sönder rämnar landet, faller det ner i inbördeskrig och misär.

Italien bör aldrig jämföras med trygga länder som Sverige och Danmark. Italien borde jämföras med länder i tidigare sönderfall, som Jugoslavien.
Nu har det gått tre år sedan Milan vann. I går förlorade man skoningslöst. United krossade Milan som en fimp mot rännstenen. Man käkade, rapade och plockade undan resterna. Man pillade bort Milan som en fluga. Italiensk fotboll är just nu i rejäl brygga. Jag hoppas att Tyskland går förbi i rankingen. Det är dags att trycka upp den där förbannade pausknappen.

För ingenting har hänt.Förbundets ordförande, Abete, sitter kvar. Han har suttit där i tjugo år. Juventus är återigen en stormakt i serie A. Moggi åker runt och föreläser. Lippi är förbundskapten. Vid en första anblick ser det ut som saker hänt men tittar man bara en sekund längre så ser man att ingenting har hänt.

VM-guldet stannade upp hela processen. Att försöka förändra den italienska fotbollen är som att försöka dra tunnelbana i Rom. Man kommer en meter i taget innan man gräver fram skärvor av krukor, benrester och mynt från Romartiden. Man kommer ingenstans men man har i alla fall satt upp skyltar som förklarar att man jobbar.

Det återstår många rum för italiensk fotboll att gå in i. Nu är det snart VM igen. Den här fyra år långa fristen som man skaffat sig löper ut nu. Det är dags att lära sig ödmjukhet, tolerans, lära av England, av det snabba spelet, lära av fysikträningen. Det är dags att låta domarna få en ärlig chans att sköta sitt jobb. Det är dags att genast skicka tillbaka alla utländska spelare som inte håller måttet och istället satsa på egna, inhemska spelare. Det är dags att ge upp den fantastiska, romantiska tanken om att en klubb ska stanna i händerna på passionerade italienare. Det håller inte. Jag vill inte längre vara supporter till världens vackraste klubb och veta att det är ägare med övertygelse men inga pengar som håller i trådarna medan andra lag har miljarder att köpa spelare för. För att inte serie A ska hamna för långt efter krävs det en noggrann tid för självrannsakan.
Det är dags att träna hårdare. Mer brutal fysisk. Mer snabbhet. Det är dags att lära av de brittiska lagen. Det är dags att våga be om hjälp.

Juventus är ett bra exempel. Man tog sitt (förvisso kraftigt reducerade) straff och kallade året man gick upp i serie A för år noll. Det är rätt. Det måste bli slut på denna ständiga ytliga försköning, detta putsande på fasaden, när hela bygget är ruttet inifrån.  Italien är det enda landet i världen som söker ett mästerskap (EM 2012) och smågarvande är övertygad om att man får det och därför säger:
- När vi får EM börjar vi bygga nya arenor.

Alla andra hade gjort tvärtom. Byggt arenor först och sökt sedan.
Du kan sminka ett lik hur länge du vill. Det är fortfarande bara ett lik.
United drog mer brallorna på il calcio. Det är inte första gången. Det lär hända igen. Nu måste italiensk fotboll samla sig, tona ner sig, varsamt samla styrkorna för att från början försöka bygga en liga och en värld som förtjänar vår kärlek. Jag har lärt mig en sak av att bli nykter. Man måste kapitulera. Man måste erkänna att man är slav under begäret. Först när man böjer sitt huvud och ber om hjälp får man den. Och det är alltid starkt och modigt att be om hjälp.

Vi är ett stort och mäktigt land. Vi är ett land som skapat spelare som Tardelli, Meazza, Cabrini, Zoff, Nesta, Baresi, Maldini, Totti, Del Piero, Zola, Roberto Baggio, Grosso. För att bara ta de överst i högen. Vi har tränare som Lippi, Trappatoni, Capello.

Nu börjar det bli dags att se över våra domäner. Det är dags för Motta, Okaka, Balotelli, Santon och de andra att kliva fram ur skuggorna Vi har fått nog av skuggor. Nu är det ljus och framtid som gäller.

På något sätt är Italien trots allt det kanske mest genomlysta landet i världen. Savianos bok Gomorra har fått enorm spridning. Det finns alla möjligheter att en gång för alla göra upp med det som varit, hedra hjältarna, som hjältar ska hedras, med vördnad och för alltid, och sedan kan vi rikta blicken mot det enda ställe vi kan rikta blicken utan att de blir meningslöst. Nämligen mot framtiden.

För älskar Italien och il calcio kommer jag alltid göra. Hela vägen. Hela hjärtat. För all framtid. En dröm. En myt. En realitet.