Det är läskigt att bli äldre. Man anar det inte förrän det är försent. Plötsligt är de spelarna som alltid varit där inte längre kvar. Paolo Maldini, Alessandro Nesta, Ronaldo, den äldre.

Allting kom smygande. Först var spelarna plötsligt yngre än en själv. Sedan började löjligt unga domare dyka upp och den senaste spiken i gubbkistan är att tränarna är yngre än en själv.

Man inser utan att vilja erkänna det att det hänt medan man inbillat sig att tiden räcker till, att åren som gått inte gått för mig.

Skimrande hållplatser

Livet innehåller en del magiskt skimrande hållplatser. När man är tio år skimrar livet på ett alldeles särskilt sätt. Allt är på riktigt. Ingenting är ironiskt eller konstruerat. När jag var tio år bodde vår familj i ett svårt mögelskadat radhus i förorten. Vi lyssnade på Mikael Wiehe och jag var svårt förälskad i Linda Johansson som bodde några välslagna frisparkar längre ner på gatan. Hon var dock inte kär i mig. Det var ingen. Att vara tio var också att för första gången känna avvisandets iskalla rymd växa inuti en.

Året var 1982 och pappa kedjerökte blåa Blend på balkongen hela sommaren. Italien reste till VM i Spanien med ett hånat landslag, en idiotförklarad förbundskapten, och en mutanklagad Paolo Rossi som spöke under hela grupspelet.

Jag älskade dem - i smyg

Samtidigt, men på en annan planet, spelade Brasilien fotboll på ett helt eget sätt i en annan grupp. Zico skruvade in frisparkar som vi andra andades och Socrates, läkare, bohem och filosof, gjorde praktiskt taget vad han ville så fort han fick bollen.

Det var lätt att älska Brasilien årgång 1982. Jag gjorde det, fast i smyg. Mest av allt älskade jag dock Italien. Också sedan de krigat sig till oavgjort mot Polen, Kamerun och Chile och gått vidare på fler gjorda mål, älskade jag dem. Hela världen föll i trance av Zicos konster. Han var snygg, cool, bra och spelade i ett landslag som såg ut att njuta av varenda sekund de fick tillsammans.

Italien såg ut att älska en magsjuka när de spelade.

På den tiden spelades andra omgången som ett gruppspel.

Italien hamnade i samma grupp som regerande världsmästarna Argentina och Brasilien.

Ridå.

Jag minns att pappa rökte två paket på raken innan matchen mot Argentina. Vi vann med 2-1 och ingen trodde sina ögon.

Han var helt enastående

Det skulle dock bli värre. Eller bättre, beroende på hur man ser det.

I sista matchen räckte det för Brasilien med oavgjort och ingen, jag lovar er att ingen, trodde på Italien i den matchen.

Vi vann. Med 3- 2 efter en av de vackraste matcher som fotbollsvärlden skådat.

Zico fick åka hem.

Brasilien var utslaget.

När jag tänker tillbaka på Zico känns det otroligt att han inte var med och vann något VM. Han var helt enastående. Samtidigt försvann brasiliansk fotbolls oskuld den där stekheta eftermiddagen den 5 juli i Barcelona.

Italien snodde spektaklets trollspö och vann hela VM efter enkla matcher mot Polen i semifinal och Västtyskland i final.

Zico är nog världens bästa spelare som aldrig vunnit VM.