Det tar tid för sanningar att få fäste. Som att italiensk fotboll inte är målfattig och långsam. Som att England inte bara är ösregn och flottig fisk inslagen i tidningspapper. Eller som att Spaniens, och därmed också världens, bästa lag inte längre heter Barcelona.

På något sätt är Barcelona alltid bäst, trots att Real Madrid är regerande mästare.

Jag läser just nu Magnus Hedmans bok om sitt liv.

Det är en stark berättelse på flera plan. Det är intressant att läsa med vilken tillgivenhet och ömhet han skildrar José Mourinho. Hedman gjorde ett relativt kort inhopp i Chelsea när Mourinho tränade klubben, men han hann uppenbarligen göra ett odiskutabelt intryck på svensken. Det är bara med kärlek du kan förtjäna och få respekt och lojalitet. Alla andra sätt; hot, fruktan, skräck, falskhet kommer obönhörligen att bryta alla lojalitetsband. Du kan inte skrämma till dig respekt, kärlek eller lojalitet.

All kärlek är osynlig. Vi ser den inte. Ändå är det väl ingen som inte känt den, saknat den, förbannat den.

Mourinho uppgår helt i laget han leder. Det är en kärlekshandling. Därför litar folk på honom och därför litar spelarna på taktiken, på ambitionen och, vilket är det viktigaste, på varandra.

Jag glömmer aldrig Marco Materazzis tårar efter Inters finalseger i Champions League våren 2010. Materazzi gråter för att en legoknekt som Mourinho lämnar “hans" klubb... Där och då förstod jag portugisens storhet.

Mourinho får spelarna att lita på varandra, alltså litar man på sig själv.

Det är därför Sergio Ramos inifrån eget straffområde ser ut att prickskjuta Iker Casillas när han blir trängd. Men Casillas löser det. Real täcker upp för varandra.

När man ser alla dessa superstjärnor glida in på arenan är det svårt att tro att man en halvtimma senare faktiskt kommer att sitta där och mest vara imponerad över vilket kollektiv dessa enskilda superstjärnor bildar.

En för alla, alla för en. Real Madrid som en modern riddarsaga och som varandes sådan blir alla deras motståndare tappra partisaner som springer livet ur sig för att hinna in i borgen och skövla så mycket som möjligt innan bryggan fälls upp igen.

I går lyckades Valencia störa Real rejält.

Det tog liksom inte riktigt fart. Valencia spelade smart, särskilt bakåt, men Real fick Valencia att framstå som smartare än vad de var genom att inte fullfölja varje löpning eller ens varje tanke.

Det såg trögt ut helt enkelt.

Valencias tränare Mauricio Pellegrino såg ut som Mourinhos halvdeppiga kusin från landet när de travade runt nere vid sidlinjen. Pellegrino har varit tydlig med att prioritera försvarsspelet och Mourinho har ju gjort försvarsspel till skön, god konst.

Pellegrin o har slipat duktigt på den konsten, men när han reser med sitt lag till Katalonien kommer inte ens det att räcka...

Om Barcelona finns inte så mycket att säga.

Eller jo, det gör det ju.

Det sjukaste i går sker tolv minuter in i andra halvlek när Iniesta kommer in. Då har alltså Barcelona, utan att anstränga sig, elegant smågäspat sig fram till hopplöst ointagliga 4-1 mot Real Sociedad.

DÅ kommer Iniesta in. Fattar ni?

Vilket galet lag de har och har haft sedan tidernas begynnelse känns det som. Det är just Iniesta som med drygt fem minuter kvar spelar fram David Villa som elegant får stänka in 5-1 i sin comeback efter skada.

Ibland är sagan Barcelona för vacker för att det ska gå att värja sig. De skriver sin egen saga. De behöver inte be om ursäkt för någonting.

Man behöver inte ha den lätt efterblivet vulgära uppfattningen att många mål alltid är samma sak som bra fotboll för att älska Bilbao-Betis 3-5. Även ett blödande försvarshjärta som undertecknad kan lite nervöst smågarva åt orgien.

På det hela taget är jag extremt lycklig över att ligorna äntligen dragit i gång igen. Det blir lättare att se mörkret falla som en yxa när hela världens fotbollsgodis trillar ur min tv varje helg.