Det har varit en schizofren vecka för John Terry.
Först plockar Capello av honom kaptensbindeln. Sedan ger Ancelotti honom fortsatt förtroende som lagkapten för Chelsea.
Två italienare, två olika sätt att se på moraliska snedsteg?
Inte alls. I stället handlar det om glasklar logik.
Även en bedragare har vänner. Även en bedragare är dessutom ytterst förtjänt av sina vänner. John Terry kom hem i går. Det var faktiskt snudd på rörande det stöd och den kärlek publiken på Stamford Bridge visade sin lagkapten.
Jag har alltid varit skeptisk mot människor som offentligt anser sig ha en högre moral än andra. Jag tror vi genom livet kommer sortera vår skam i två lika högar. Vi kommer bedra. Vi kommer även bli bedragna. Det bör man ha i åtanke innan man fradgastinn basunerar ut sin avsky. Ingen har egentligen heller rätt att döma någon annan i kärlek. Det är enda gången vi lever utan regler och lagar. Till och med krig har regler. Kärlek har det inte.
Jag tror många kan hålla med mig om att det ibland till och med är värre att bedra än att bli bedragen. Skammen går djupt hos de flesta av oss. Det är aldrig okej att vara med en väns flickvän. Men det här skådespelet har helt säkert roller och karaktärer vi inte kan se utifrån.
När vi ser på en människas snedsteg är det alltid till oss själva vi måste se först.
Hur har jag själv varit mot mina medmänniskor genom livet? Vad ger mig rätten att döma? Världen borde vara kliniskt ren från människor som trevar efter den första stenen.
Med det skrivet försvarar jag fortfarande Capellos beslut. Om Chelsea är hemmaplan och varma armar runt Terrys axlar måste det engelska landslaget alltid vara en finare bjudning med tillhörande kutym. Därför är det både rätt att han är lagkapten för Chelsea och att han inte längre är det för England.
Jag ska be att få göra ett sällsynt undantag från en av mina egna regler och citera mig själv från krönikan i går. "I dag tror jag Terry avgör på en hörna och blir så där fantastiskt arg som bara brittiska spelare kan bli när de gör mål."
Jag fick nästan rätt.
Efter sju minuter nickar Terry mycket riktigt direkt på hörna men bollen tar den obligatoriska vägen via Drogba (det borde jag ha insett redan i går) och Chelsea leder med 1- 0.
Och när Chelsea under Ancelotti leder med det gamla fina, slitstarka 1- 0 så brukar det leda till att man elegant gör 2- 0 utan att släppa in något bakåt. Så också denna gång.
Arsenal är aldrig riktigt i närheten av att störa Chelsea. Jag tror John Terry slet sig loss från tusen bojor i går. Chelsea (med sina supportrar) var som en tung, blå befrielsearmé.
Nu kan man gå hur långt som helst.
