Mina första starka minnen av Nicklas Lidström är från hans tre säsonger i Västerås i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då var VIK Hockey ett av elitseriens bästa lag och jag vet inte hur många gånger jag såg VIK köra över motståndare och avgöra matcher redan i första perioden i den ogästvänliga och kokande Rocklundahallen.

Stjärnorna i laget var bland andra poängplockare som Jörgen Holmberg och Anders Berglund. Busen Göran "Flygis" Sjöberg var stor publikfavorit. Och artisten Mishat Fahrutdinov gjorde de fräckaste dragningarna.

Men trots det var det väldigt ofta vi satt i bilen på väg hem till Eskilstuna och pratade om den unge backen Nicklas Lidström.

Så smart. Så skicklig.

Redan då fick han en extremt svår sport att se så enkel ut.

Han var nästan aldrig spektakulär - men gjorde heller nästan aldrig några misstag.

Hösten 1991 fick han spela Canada Cup. I ett backpar tillsammans med sin barndomsidol Börje Salming.

Lidström - som aldrig varit mannen som levererat de häftigaste citaten - kunde inte dölja sin förtjusning och öste förstås beröm över Salming.

Inget konstigt med det.

Men det jag minns mest och som var så häftigt, det var att Börje Salming var precis lika förtjust över att få spela med Lidström. Jag pratade med dem båda och överdriver inte när jag påstår att Salming var den som var mest uppspelt.

I Detroit har Lidström varit hyllad sedan sin debutsäsong i NHL.

Den svenska publiken har varit mer svårflörtad.

Canada Cup och ett par World Cup, utan svenska framgångar. Två misslyckade OS-turneringar i Nagano och Salt Lake City. Ja, detta gjorde till och med att en del svenskar började grymta om att Lidström var överskattad och att han aldrig var så bra som han borde vara när han var med i svenska landslaget.

Segermålet i OS-finalen mot Finland satte stopp för det snacket för alltid.

Det var då Lidström äntligen fick den kärlek han så väl förtjänade av hela svenska folket.

Det var då alla förstod vilken stor hockeyspelare han är.

Och kolla meritlistan.

Den är oslagbar.

Peter Forsberg må ha nått en högre högstanivå, Mats Sundin har finare meriter från Tre Kronor. Men ser man till allt som våra bästa spelare genom tiderna har uträttat under sina karriärer. Från de första åren hemma i Sverige, till alla landslagsturneringar och alla år i NHL, då är det odiskutabelt.

Nicklas Lidström är den störste och bäste hockeyspelaren som svensk hockey fått fram genom tiderna.

Gör han rätt som lägger av?

Han ska givetvis lyssna till sitt hjärta.

Sen är det inget snack om att han hade kunnat fortsätta spela hockey på toppnivå.

Säkert till sin 45-årsdag.

Så det är klart det är lite sorgligt att han lägger av.

Samtidigt kan jag bara inte gnälla på Nicklas Lidström.

Det går inte.

Jag kan bara ställa mig upp, applådera och säga:

- Tack för allt.