Oscar Sundh hade hjälmen ordentligt knäppt.

Bra Oscar.

Och tack och lov för det.

Jag vågar knappt tänka tanken vad som hade kunnat hända om Sundh hade tappat hjälmen efter den första smällen i plexiglaset och fallit barhuvad ner i isen. Med hjälm på huvudet så tappade han medvetandet under en lång tid. Tv-bilderna från Luleå var väldigt hemska att se.

Alltid hemskt att se

Jag fick läskiga minnesbilder från då jag var på plats i Philadelphia när Eric Lindros fick en liknande smäll och 20 000 åskådare gick från att vråla och jubla och ha hur kul som helst under en sjunde och avgörande semifinal i Stanley Cup-slutspelet till att bli helt knäpptysta.

Jag var på en boxningsgala i Madison Square Garden en gång då en boxare blev brutalt knockad och låg kvar länge i ringen med skakande ben för att efteråt aldrig bli samma människa igen.

Det är alltid hemskt att se idrottsmän som skadar sig.

Och den här gången kändes det så fruktansvärt meningslöst och samtidigt så grymt att det var just HV 71 som drabbades.

Obarmhärtigt hårt underlag

Oscar Sundh hade otur när han skadade sig i en typ av situation som inträffar hur många gånger som helst under en match.

Hockey är världens bästa sport, men kan också vara en farlig sport.

Det går fruktansvärt fort där ute på isen och underlaget är inte mjukt, utan obarmhärtigt hårt.

Samtidigt som jag följde det som hände efter smällen med stor olustkänsla så kände jag glädje över två saker:

Dels att hjälmen som sagt var ordentligt knäppt, men ser alldeles för ofta hockeyspelare på alla nivåer som är för slarviga med att ha hjälmen på sig på rätt sätt.

Det är inte coolt att ha hjälmen på svaj och ett löst band under hakan.

Det är farligt.

Väldigt farligt.

Vi fick alla en påminnelse om det den här kvällen.

Doldisar som förtjänar beröm

Och sedan satt jag framför tv:n under hela tiden Sundh låg på isen och upprepade för mig själv:

- Sundh är i väldigt goda händer.

Sjukvårdspersonalen kring elitserielagen är lika proffsiga som spelarna.

Luleås matchläkare Yelverton Tegner är dessutom expert på just huvudskador.

Alla dessa doldisar runt elitserien får sällan det beröm som de förtjänar.

"Matchens lirare" i Luleå i går kväll var givetvis Yelverton Tegner och alla andra i sjukvårdspersonalen som tog hand om Oscar Sundh.

Det var naturligtvis helt rätt att bryta matchen också.

Och jag imponerades av med vilken empati som domare, spelare, ledare och publik uppträdde.

Ett annat tonläge

I skarpt läge tillhör alla "samma hockeyfamilj" och en spelares hälsa går före allt annat. Det kanske kan tyckas självklart just detta.

Men när man är van med ett tonläge från såväl läktarplats, på internet och i mejl som ibland är minst sagt motbjudande, så var det skönt att få uppleva det totalt motsatta den här gången.

Jag måste även berömma Lasse Granqvist, Anders Fredriksson och de andra på C More som visade klass i hur man uppträdde i samband med olyckan och hur man sedan genomförde resten av den svåra tv-sändningen.