Jag har tidigare skrivit att det som händer i NHL just nu är sjukt.

Sen läste jag en insändare i Gefle Dagblad.

Om något som verkligen är sjukt. På riktigt.

Nu ska jag samtidigt passa mig för att kommentera detta enskilda ärende för mycket. Jag kan så klart inte alla detaljer.

Men reaktioner jag fick både via twitter och mejl talade samma olustiga språk.

Sånt här händer i hockey-Sverige.

Detta är inte ett "enskilt ärende".

Jag har personlig erfararenhet av samma elände, men inom fotbollen. Några bekantas åttaårige son blev petad i sitt pojklag för att han var "för dålig".

Ingen är "dålig" som åttaåring.

Då är man ett barn som fortfarande håller på att lära sig.

Och jag reagerar alltid på samma sätt när jag får höra tala som sånt här.

Vilka är dessa ungdomsledare?

Vem har bedömt kvalitén på dem?

Hur har de blivit så skickliga att de kan bedöma talangen hos barn?

Några av dem har jag sett "in action", senast i helgen stannade jag och min dotter och tittade på en knattematch på en grusplan på Södermalm i Stockholm.

Tränaren för det ena laget stod hela matchen en meter innanför sidlinjen och gapade, skrek och gestikulerade åt spelarna i en sjumannamatch.

Pojkar som var åtta-nio år.

Vid tidigare tillfällen har jag sett tränare i kostym på knattematcher.

Jodå.

Tyvärr har ungdomsidrotten besudlats av José Mourinho-wannabes.

Och en del av dem har skaffat sig makten att peta barn.

Det är totalt rubbat.

Inte ens den riktige José Mourinho kan avgöra om en åttaåring är en "dålig" fotbollsspelare eller inte.

Och hockeyledarna som petat åttaåringen som det berättas om i insändaren i Gefle Dagblad gör något som inte ens Scotty Bowman skulle klara av.

Det finns inte en enda riktig (!) hockeytränare i världen som kan göra den här typen av bedömningar.

Nu måste jag naturligtvis påpeka att majoriteten av alla ungdomsledare naturligtvis gör ett enastående jobb och förtjänar enbart lovord.

I Sverige finns tusentals ungdoms­ledare i idrottens värld som borde få mer uppmärksamhet och som ger barn och ungdomar erfarenheter, lärdomar och upplevelser för livet.

Men en enda åttaåring med brustet hjärta är en åttaåring för mycket.

Jag mår illa bara av tanken på hur den här pojken mår.

Hur ska hans mamma kunna förklara detta?

Sen tror jag att en del andra föräldrar ska se sig i spegeln också.

Jag vet att många bra ungdomsledare har det jobbigt, inte med sina unga spelare, utan med deras föräldrar.

Det är gap och skrik under matcher.

Det är krav om speltid.

Det är helt vansinnigt.

Vad alla måste komma ihåg är att för barn ska sport framför allt vara roligt.

Jag minns när jag pratade ungdomshockey med Peter Forsberg en gång - och han var inte ens bäst i sitt eget lag som junior - och jag ville veta hans viktigaste råd till unga spelare.

Då pratade inte Peter om talang eller inställning, utan om att ha roligt.

Han sa:

- Det måste vara roligt och jag har alltid tyckt om hockey. Såväl träningar som matcher. Om du inte tycker att det är roligt, då är det kört. Då spelar det ingen roll om du är en stor talang.

Och på tal om talang. Magnus Arvedson var petad i sitt pojklag som tolvåring.

Som tolvåring!

Inte så många år senare var han hyllad stjärna i NHL.