Jag erkänner, jag jublade i smyg när Johnny Oduya lade in sista pucken i tom bur och Sveriges tredjeplats var säkrad.
Ännu en fjärdeplats hade varit bedrövligt tråkigt.
Eller som Bengt-Åke sa när han fick frågan om skillnaden mellan att komma trea och fyra:
- Det är en jävla skillnad.
Det är det.
Det vet ni att jag också tycker.
Även om jag aldrig backar från att kritisera dem jag anser förtjänar det så kändes det skönt att slippa ta fram motorsågen den här gången och i stället stå ensam med en lättad förbundskapten med bronsmedalj runt halsen och vi avslutade VM med att önska varandra trevlig sommar.

Jag förstår om folk tänker "vad är brons att jubla över?", "det är bara guld som gäller".
Och i de flesta fall håller jag med om det.
Och jag blev också glad av att se Marcus Nilson efter matchen. Medan de flesta andra svenskar jublat och varit glada när de passerat genom mixade zonen, var Nilson inte alls på bästa humör.
- Det känns fortfarande jävligt surt att vi förlorade mot Kanada. Vi har varit här och slitit hårt i tre veckor, då vill man vinna. Inte komma trea.
Så ska det förstås låta.
Samtidigt har Tre Kronor varit sämst när det gäller i två raka mästerskap och hade det hänt ännu en gång hade en förändring av ledarskapet varit nödvändigt.
När Tre Kronor också, som även Kenny Jönsson påpekade, "äntligen fått ett uppsving och att stoltheten över att spela i Tre Kronor är på väg tillbaka" - i det läget, då behövdes verkligen en framgång.
Det var helt ett måste att avsluta säsongen med en seger.
Och det fixade Stefan Liv.
"Det andra Monstret".
För första gången i sitt liv fick 28-årige Stefan Liv stå en viktig match för Tre Kronor.
Och Stefan var verkligen ett monster.
Trots att han var helt slut redan efter första perioden.
Och efter matchen var han så hes att han knappt kunde prata.
- Jag har aldrig varit så här trött. Jag vet inte vad som hände, men jag körde som fan på uppvärmningen och sedan var det så varmt här inne och jag hade så mycket att göra, väste han fram.

Spelarna i Tre Kronor fixade också så att Jonas Gustavsson får en bronsmedalj. Jag frågade Kenny Jönsson, som sett det mesta i sin hockeykarriär hur imponerad han är av Jonas, som klarat att fokusera på hockeyn, trots hans jobbiga situation med sjukdom i familjen.
- Med tanke på vad han går igenom är det fantastiskt hur han kunnat vara med här och spela så fantastiskt bra.
Kenny själv fick svara på många frågor om vad han ska göra nästa säsong.
Svaret:
- Rögle eller sluta.
Han pratade om att han ska sätta sig ner och "väga plus mot minus".
Han kommer inte lägga av. Det kan han bara inte göra. Inte Kenny Jönsson som ännu en gång varit bäste svensk i en landslagsturnering. Och det sa jag till honom också. Då log han.
- Du är för bra för att sluta nu. Och sen vill du väl spela ett OS i Kanada också, sa jag.
- Att det är OS nästa år är definitivt ett plus, sa han.
Efter "elaka" krönikor och "påhopp" i tv är jag också glad att kapten Jönsson tar sin coach i försvar:
- Jag tycker Bengt-Åke fått orättvis kritik. Han har haft samma filosofi hela tiden, det var samma när vi vann dubbla guld.
Men det handlar om att nå resultat och det är klart det inte är bra när ni inte gör det, sa jag.
- Därför är den här viktig, sa Kenny och fingrade på sin bronsmedalj runt halsen.