Efter AIK:s seger fick jag beröm av Viktor Fasth för min krönika, om att våga slappna av och ha kul, som jag skrev inför matchen.
- Den krönikan var fruktansvärt bra. Det är ofta man glömmer bort det där. Det är sån press på oss hela tiden att man ibland glömmer bort att bara njuta och ha roligt när man gör det roligaste man vet, spelar hockey.
AIK:s assisterande coach Gunnar Persson påminde också om värdet av glatt humör när spelarna tvingades återvända till omklädningsrummen i samband med läktarbråk före matchen och då nedsläpp försenades tjugo minuter.
– Gunnar berättade en rolig historia för oss, berättade Johannes Salmonsson.
- Allvarligt?
– Ja, det är säkert. Det var en historia om indianer. Vi garvade allihop, sa Johannes och sedan kunde han inte låta bli att tillägga:
– Jag tror inte Hardy Nilsson drog någon rolig historia i Djurgårdens omklädningsrum.
Viktor Fasth sa:
– Det var så typiskt Gunnar. Man vet aldrig vad som kan komma från honom. Det lättade upp humöret, för det är klart det blev konstigt när man laddat för match hela dagen och sedan fick åka tillbaka till omklädningsrummet.
AIK var det minst oroliga laget.
AIK vågade mest.
AIK hade roligast.
Och det var starkt att vinna, trots att man tappade ledning 1-0, 2 -1 och 3-2.
Å ena sidan slarvigt att tappa överläge flera gånger, men samtidigt starkt att i alla fall vinna till sist.
Djurgården kämpade sig tillbaka flera gånger och fick åtminstone en poäng, men detta lag känns definitivt inte som ett slutspelslag och dessa ängsliga spelare skulle kanske behöva höra någon rolig historia för att skratta bort sin ångest för en stund.
Men sedan ska sanningen fram om Salmonsson också. Han var definitivt inte den coolaste spelaren i början av matchen.
Han var arg.
På sig själv.
Inför derbyt hade han bara gjort tre mål på 33 matcher och under första perioden satt han i båset och pratade för sig själv.
- Jag gör det när det går dåligt. Jag sitter där och muttrar.
- Vad sa du?
- Vad fan håller jag på med? Nu måste jag skärpa mig? Jag är ju helt iskall. Kom igen.
- Blev du peppad av lagkompisarna?
- Nej, det vill man inte bli heller när man är dålig. Om någon säger "bra jobbat", blir man nästan arg och vill ropa: "stå inte där och ljug". Däremot peppar jag alltid de andra när jag själv är dålig, för att hjälpa dem och för att tänka på annat än hur dålig jag själv är.
Salmonssons peptalk med sig själv fungerade. Först gjorde han 3-2 halvvägs in i tredje perioden och sedan avgjorde han matchen i sudden death och innan dess hade han slutat prata för sig själv.
Då var han lugn.
Ja, han var helt iskall.
För när sista läget uppstod hann hjälten tänka:
– Nu ska jag visa lagkompisarna att jag kan göra mål med en backhand.
Och sen gjorde han det.
- De har retat mig lite för att jag har en dålig backhand. Efter matchen kom Rastislav Pavlikovsky fram till mig och sa: jag ska aldrig reta dig mer.
Sen gav Salmonsson målkungen Richard Gynge lite cred också.
– Jag gnuggade mitt klubblad mot Gynges före matchen. Hoppas inte hans magi försvann bara.
Salmonsson berättade också att han och Gynge skottränat tillsammans en hel del efter ordinarie träningar.
Träning, lönar sig. Lika mycket som spelglädje.
Och där har ni "hemligheten" bakom att AIK är bäst i stan.