Både kända och okända har kritiserat Per-Erik Johnsson den här säsongen och jag vet inte hur många gånger jag hört att han är fel tränare för AIK och att han snart kommer få sparken.

Ja, det började egentligen samma dag som han fick jobbet.

"Jobbigt när det går dåligt"

Eftersom jag själv nyligen skrev om hysterin kring att sparka tränare i Sverige - som är brutalare och något som kommer upp mycket snabbare här jämfört med i NHL - så frågade jag "Perra" om just det och undrade vad han tror det beror på.

- I NHL vet du vad alla spelare tjänar. Du kan kolla deras lön och deras prestation på isen. Då är det ofta där som kritiken landar. Det kan vara en anledning, tror jag...

Han fortsatte:

- Sen kan man väl skylla det lite på föreningarna här hemma också, som gjort sig av med folk snabbt många gånger. Jag har själv fått kliva in efter andra. Det är ett utsatt yrke.

Den hårda kritiken mot dig, då?

- Det är klart att det är jobbigt när det går dåligt. Men så länge man ändå kan se att, fan ... det finns något där, så är jag ganska lugn. Sedan kan jag reagera på kritik ibland, men jag försöker slå bort det. Och jag har gött folk omkring mig.

Imponerad av passionen

Medan många andra redan har räknat ut AIK så har Per-Erik Johnsson inte drabbats av panik och när man såg 19-årige backen Jonathan Andersson uppträdande mot Luleå så förstår man varför.

- Ja, du. Fan vad gött att se Jonathan. Det var ut med bröstet och upp med hakan - och här är jag, sa en stolt tränare, som hyllade alla sina unga talanger och poängterade förtroendet kidsen får i viktiga lägen i matchen.

Den här orädda och kaxiga attityden måste man ha om man ska lyckas i elitserien.

Och om du ska hävda dig i AIK.

Även om det bara var 4 700 åskådare på matchen så var det som vanligt väldigt hög ljudvolym.

Och när en AIK- spelare gör bort sig på Hovet - ja, då får han höra det.

Per-Erik Johnsson har varit tränare på hockeyorter som Karlstad, Skellefteå och Timrå - men är ändå imponerad av passionen för AIK.

- Är du AIK:are, då jävlar är du det. Jag tror det beror på att i den här stan träffar man hela tiden varandra: AIK:are, de som hejar på Djurgården och de som hejar på Hammarby. Då blir det en annan känsla. En annan passion. Jag såg en fotbollsmatch med AIK nyligen och det var sånt jävla drag, alltså.

"Det är en sån batteriladdare"

När jag hörde den här värmlänningen prata om detta så stärktes bara min uppfattning att han visst är rätt man för det här laget.

Vissa blir små i storstaden - Per-Erik Johnsson växer.

- En sån här lördagkväll. Man hör publiken - oj, vad de hörs. Man ser alla glada människor omkring sig efter en seger. Sedan kommer man in i omklädningsrummet och ser alla goa och glada pöjkar där. Det är en sån batteriladdare det här.

AIK vann en taktisk seger mot Luleå. Mötte gästerna med en aggressiv och fartfylld hockey och höll motståndarna långt från Daniel Larsson.

Per-Erik Johnsson hade kunnat dela ut någon snyting till alla som tvivlar på honom.

Det gjorde han inte.

Han var på glatt humör.

Och sen var han lik unge Jonathan Andersson.

Det var ut med bröstet, upp med hakan och det sken om Per-Erik Johnsson, vars kroppsspråk sa:

- Här är jag.