BERN. Han nobbar en av världens bästa målvakter och han nobbar King Kong.
Säga vad man vill om Bengt-Åke Gustafsson.
Han är ingen fegis.
Och när jag sett hans lag vända mot USA kan jag inte klaga.
Det kan vara något stort på gång här i Bern.
Det skulle vara lätt att totalsåga Bengt-Åke för att han inte ens bryr sig om att fråga Henrik Lundqvist om han vill komma till VM.
Men kanske trodde Bengt-Åke precis som jag, att Henke Lundqvist skulle nobba VM - men i natt gav Henke ett annat besked till Gunnar Nordström. Vilket jag tror kommer att få Bengt-Åke på andra tankar,
Tufft läge
För snacka om tufft läge för Bengt-Åke, som redan tvingats anmäla tre målvakter och som har några halvskadade spelare i laget.
Ett nej, från Henke och det hade varit helt logiskt att kasta in två backar och Bengt-Åkes plan var att flyga hit Niclas Hävelid och Johnny Oduya.
Nu tackar Hävelid nej.
Så det kan sluta med att Bengt-Åke till slut väljer att satsa på en fjärde målvakt och Oduya.
Snacka om målvaktsuppställning som Sverige får i så fall.
Vad sägs om "The Monster"?
För det här var också kvällen då USA fick lära sig vem som är "The Monster".
Jonas Gustavsson presenterade sig och USA:s coach Ron Wilson - som har coachat i NHL i drygt 20 år och upplevt det mesta i hockeyvärlden - var chockad efter USA:s förlust mot Sverige i Postfinance Arena.
- Jag har aldrig varit med om att målvakten i ett lag som släppt in fem mål varit det lagets överlägset bäste spelare, sa Wilson och fortsatte:
- Hade Sverige haft en normal målvakt, då hade vi gjort tio mål.
Sverige hade ingen normal målvakt.
Sverige hade "The Monster".
Jag vet inte hur många gånger han rånade Jason Blake på makalösa målchanser. Jason Blake är en farlig målskytt i NHL. Normalt spelar han i Toronto, där Ron Wilson är coach. Jag är säker på att båda de här gubbarna ringde hem till Torontos klubbchefer i natt och bara skrek i telefonen:
- Honom ska vi ha...
Svenska backar mäktiga att se
Så hojtade jag om King Kong häromdagen och jag anser fortfarande att Douglas Murray skulle vara bra för detta svenska landslag. Men jag skulle aldrig nobba Kung Henrik och Oduya är inte heller en spelare som förlorar många krig framför mål.
Och samma sak kan man faktiskt säga om en som redan finns här.
Kenny Jönsson må vara världens snällaste kille utanför isen och en elegant lirare - men mot USA var han också ett elakt Monster och använde klubban till mer än att spela pucken, om man säger så. Jag minns bland annat en duell framför mål, då Kenny hade kunnat bli utvisad för både spearing och crosschecking.
Svenska backarna var mäktiga att se mot USA.
Ja, inte Niclas Grossman. Han var så dålig att han blev bänkad.
Johan Åkerman och Kenny Jönsson var bra.
Magnus Johansson, Anton Strålman och Dick Tärnström var fantastiska.
Starka i egen zon och fruktansvärda för USA att möta när de gick till anfall.
Det var backarna som var främsta anfallsvapnet.
- Ni får väl skälla på forwards, sa jag på skoj till Anton, som skrattade högt.
Pigg - efteråt också
Hur pigg var inte Strålman?
Som för några dagar sedan spelade slutspel i farmarligan - han borde vara trött, sliten och besviken efter en konstig säsong där borta. I stället uppträdde han som han inte hade ett bekymmer i världen och inte gjort annat än spelat in sig i detta landslag de senaste veckorna.
Han var lika pigg i mixade zonen.
- Tjena, Nyström. Hur är läget, sa han och tog i hand.
- Kul att se dig, sa jag.
Och det var det minsta jag kunde säga den här kvällen.
