Vad som för två år sedan var världens bästa hockeylandslag har nu fått en vana att floppa. Precis som de svenska klubblagen gjorde i Champions League.
Största problemet?
För bekväma spelare.
Och, förstås: En för snäll förbundskapten.
Bengt-Åke är naturligtvis inte oskyldig till de dåliga resultaten. Långt därifrån. Och nu måste han sluta med att "bara snacka".
Han ska, som han själv uttrycker det, "skita i klubbarna och helt och hållet köra sitt race".
Det är hans jobb - och i den meningen har han misslyckats.
Oacceptabla resultat
Sedan OS-guldet och VM-guldet har Tre Kronor spelat tio träningsturneringar - och bara vunnit en enda. Det en gång så stolta svenska hockeylandslaget har förlorat 13 av de senaste 15 matcherna.
Det är fullständigt oacceptabelt.
Hade Rickard Fagerlund fortfarande varit förbundsbas hade den senaste dåliga ursäkten till svenskt hockeylandslag fått lämna Moskva med tåg sent söndagskväll för en hemkomst i skam lagom till julafton.
Har misslyckats med proffsen
När det annars gäller Bengt-Åke tycker jag till och med att självaste Leif Boork gör det för lätt för sig när han kritiserar Bengt-Åkes ledarskap i en krönika i SPORT-Expressen.
Min uppfattning är inte att Bengt-Åke blivit en sämre förbundskapten eller att han är sämre i motgång. Hans styrka har aldrig varit överraskande taktiska drag, utan en unik förmåga att bygga lag och hitta rätt man till rätt plats.
Han har misslyckats när det gäller NHL-proffsen eftersom för många tackar nej till VM-spel. En resa till Nordamerika per säsong räcker inte nu för tiden. Bengt-Åke måste dit flera gånger - snacka, gulla och underhålla de svenska proffsen där borta.
Och svenska hockeyförbundet har ställt till det med alldeles för många b-turneringar och Tre Kronor har för ofta de senaste åren varit en bluff, med långt ifrån de bästa spelarna ens från elitserien.
Jag saknar Fagerlund
Det är inte så lätt att känna stolthet över att spela i Tre Kronor när man plötsligt blir lagkompis med någon som inte platsar i Linköping.
Jag saknar Fagerlund - inte bara för alla galna rubriker han gav oss i medierna - utan främst för hans bestämda och tydliga ledarskap.
Han accepterade inte heller några dåliga ursäkter.
Och dåliga ursäkter får vi alldeles för många nu för tiden. Inte bara från Bengt-Åke. Christer Englund skyller alla fiaskon på att vi förlorat en massa spelare utomlands.
Vilket skitsnack, spelare har försvunnit genom alla år.
Spelarna är problemet
Till sist, det kanske största problemet: Spelarna själva.
Här kan vi snacka om för många malliga och bekväma gubbar som verkar anse att vara elitseriestjärna är nog, som inte fattat att i internationell hockey krävs det att höja sig flera snäpp.
Att spela argsint, kompromisslös slutspelshockey. Som Tre Kronor gjorde i Turin och Riga.
Inte som HV 71 gjorde när man släppte in fyra mål i numerärt överläge (!) mot Bern i Champions League eller som Tre Kronor gjorde när man blev Tre Koner mot Ryssland i går.
