Jag tycker Linköping har tappat det spelkoncept som de hade för tre fyra år sedan. När de var i SM-final mot Modo 2007. De spelade med tre forwards högt upp i mittzonen i sina uppspel. Kom brett och samlat in i anfallszonen. Och fyllde på en back i andra anfallsvågen. De var oerhört svårstoppade. Oavsett om man spelade ett offensivt eller defensivt försvarsspel. De hade förmodligen vunnit guldet om de hade haft en absolut toppmålvakt. Ratislav Stana var inte det.
De senaste åren har det mesta i spelet hängts upp på Jaroslav Hlinka och Jan Hlavac. Det har blivit ett mer individuellt spelsätt. Som tur är har de haft Tony Mårtensson och Magnus Johansson kvar. Nu försvinner Mårtensson. Niklas Persson försvann i fjol. Inga ungdomar finns som kan ta någon huvudroll. Jag är inte heller lika säker som LHC-ledningen att Hans Särkijärvi är rätt man för laget. Med "Säcken" i båset blir försvarsspel och hårt arbete i fokus. Och det är inte åt det hållet den moderna ishockeyn utvecklas.
Lägg därtill en vikande ekonomi och dalande publiksiffror.

Frölunda saknar ishockeykultur. Ja, jag står fast vid det. Ja, men titta på deras publiksiffror säger några? Men de representerar i första hand en Frölundakultur. Och den är stark och fantastisk.
I modern tid finns inte en enda tränare från Göteborgsområdet. Roland Mattsson från Skara var tränare 1984. Ett år i division 1 södra. Conny Evensson, Pelle Bäckman, Ulf Dahlén och nu den sjätte stockholmaren i Kenta Johansson har försökt varit chef över göteborgarna. Bara Evensson har lyckats. Ironiskt nog med göteborgsungdomar i "dragkedjan" som ledande spelare. Det var åren då Frölunda hade dåligt ställt. Det fanns inga pengar att slösa bort på "fantastiska" värvningar. Resultatet blev bland annat SM-guld. Lite blygsamt kan jag säga att det var jag som var "skyldig" till Daniel Alfredssons och Mikael Sandbergs värvningar till Frölunda i början av 1990-talet. Ingen av de spelarna ansågs egentligen "fina nog" för ledningen i Frölunda.
Nu har klubben lyckats ställa till ytterligare en dyrbar "pyttipanna" av sitt A-lag. Spelet de två senaste säsongerna har varit undermåligt. Och skulle det finnas en serietabell över avkastning av investerat kapital, så skulle Indianerna ligga sist.
Förlusten av kultspelaren Fredrik Pettersson är svår. Frölunda räddas förmodligen av en förbättrad Per Johan Axelsson och en fin ledarpersonlighet i Joel Lundqvist. Och en och annan spännande ungdom som Carl Klingberg.
"Lill-Kenta" Johansson är en street-smart hockeytränare. Kanske i första hand en tränare för topplag. Inte en lagbyggare. Men Kenta kommer att göra det bra. Om Kent Norberg kan låta bli att lägga sig i för mycket.

Modo Hockey har väl gjort det mesta fel efter SM-guldet 2007. Ett av de största misstagen, som inte nämnts så mycket, är att klubben låtit aktiva spelare investera i klubben. Hur kan man tillåta det? Hur tror ni det är att vara tränare under sådana förutsättningar? Speciellt för de utländska tränare som passerat revy de senaste åren. Jag ser dock en ljusning kring Modo. Jag upprepar mig om att sportchefen Fredrik Andersson till en del verkar fylla ut sportchefskostymen. Men klubben måste släppa mantrat att det är åldermännen som ska leda klubben in i framtiden. Inte ens Foppa hjälpte ju. Challe Berglund? För all del. Han är bättre än Miloslav Horava, Harri Rindell och Hannu Aravirta i alla fall.

Jag tror framtiden finns i Skellefteå (även om sturske Anders Forsberg knappast är den som borde leda laget).
Den finns i Brynäs, som jag ser har utvecklat sin ishockey i en modern konstruktiv riktning.
Och framtiden finns i Luleå. Hos tränaren Jonas Rönnqvist. Som får ett knivigt första år men som i slutändan kan dyka upp som vår nästa förbundskapten.