Linköpings HC och tränaren Hans Särkijärvi är mycket illa ute.
Laget är på kvalplats. Supportrarna har i flera omgångar krävt huvudtränarens avgång.
Linköping har i tio års tid varit en offensiv klubb. Som pratat om SM-guld och att etablera sig i Europa. Många spektakulära värvningar har gjorts. Mike Helber har med "nordamerikansk professionalism" styrt klubben med järnhand.
Jag anser att de emellanåt blivit för stora i käften i sin ambition att bli en storklubb.
Jag anser att laget spelat en för akademisk och elegant ishockey. Med akademisk menar jag en ishockey som ser vacker och sirlig ut men saknar de primitiva och grundläggande egenskaper som varje spelare och varje lag måste börja med att utföra i varje match och i varje byte. En sådan mentalitet sprider sig också till juniorer och juniortränare som i en "bekväm miljö" lätt blir bekväma själva. Det är lätt för juniormiljöns medlemmar att tro att de är elitspelare/elittränare bara för att de umgås nära ett elitlag.
Men rätt ska vara rätt. Exempel på spelare som fattar vad ishockey kräver är Pontus Petterström och Niclas Hävelid.
Rätt att anställa honom
När detta är sagt och ni kanske förstår vad jag tycker att LHC står för, så tycker jag det var det rätt tänkt att anställa Hans Särkijärvi. En ledare och före detta spelare som stod mycket för en grundläggande defensiv, hard-working ishockeyfilosofi.
Men Hans Särkijärvi har inte nått fram till spelarna och den akademiska ishockey som bor starkt i Cloetta Centers väggar. Särkijärvi har den senaste månaden släppt på sina principer och gett laget och spelarna mer offensiva tyglar. Men det har lett till att laget har hamnat i ett ingenmansland i spelet där varken Särkijärvis eller LHC:s ursprungsfilosofi är dominerande.
Laget har gjort minst antal mål i serien, 68. 13 mål färre än Timrå som ligger sist och har gjort näst minst.
Fruktansvärt dålig statistik
I fyra matcher, varav tre hemma, är laget mållöst. I tio matcher har det gjorts ett mål. Fem av dessa matcher är på hemmaplan. I endast sju matcher har laget gjort tre mål eller fler. I två av dessa matcher har man dock förlorat. Allt detta gäller under ordinarie speltid. Mikael Håkanson, Mikael Holmqvist, Jaroslav Hlinka, Robin Persson och Johan Åkerman belägger bottenplatserna bland 338 spelare i plus/minusstatistiken.
Det är fruktansvärt dålig statistik för ett lag med det spelarmaterialet. Och med storvulna ambitioner.
Antingen måste ledningen sparka Hans Särkijärvi och ta in en tränare som går i takt med klubbens akademiska hockeyfilosofi. Eller ge Särkijärvi mandat att strikt styra efter dennes grundfilosofi.
Tyck inte synd om Karlsson
Timrå är än mer illa ute naturligtvis. De sade upp avtalet med Per-Erik Johnsson alldeles för sent. Johnsson har inte haft kompetensen att styra upp lagets spel i grundspelets spelmoment.
Valet av Anders Karlsson som tränare andas så mycket nödlösning att det blir pinsamt att kalla Timrå IK en professionell elitserieklubb. Timrå måste omedelbart anlita en stark, rutinerad tränarkraft som kan presentera och genomföra en spelfilosofi som får ordning på spelet i resterande elitseriematcher. Och som förbereder laget för den kvalserie som nu alla i Timrå IK måste inse är oundviklig.
Och sluta tyck synd om Anders Karlsson. Han har faktiskt tackat ja till ett professionellt jobb på toppnivå. Anders Karlsson kunde tackat nej och undvikit att stå som fallen från skyarna i ett jobb han tydligtvis inte klarar att ens svara på frågor om.
