Jag önskar att Frölunda för en gångs skull kunde jobba efter en linje. En linje i spelet och en linje i den sportsliga filosofin.
Jag önskar att klubben inte likt tidigare regimer låter sig stressas av tillfälliga upp- och nedgångar i publiksiffror, av medias domedagsprofetior eller fansens dag-för-dag-reaktioner.
Jag önskar att Frölunda tar befälet över sin egen ishockeyverksamhet.
Förutsättningarna finns onekligen.
Erik Karlsson är inte världens bäste back. Henrik Lundqvist är inte NHL:s bäste målvakt. Sådana omdömen är bara marknadsföring och etiketter.
Kanada trodde de hade världens bästa spelare tills de mötte Sovjet 1972. Sovjet trodde de hade världens bästa spelare tills de mötte ett amerikanskt collegegäng i OS 1980. Och titta på och räkna efter vilka förstadrafter i NHL som blivit stjärnspelare! Är det 50 procent?
Att lyckas i ett lagspel är mycket mer än bara individer och statistik.
Att lyckas i elitishockey handlar om att träna kontinuerligt och på rätt saker. Befinna sig i en miljö där spelarens egenskaper får möjligheter att framföras på ett optimalt sätt.
Att placeras i en roll som passar ihop med en annan roll. Att få chansen. Att någon tror på dig. Att du uppträder med bra karaktär. Att du tränar på att fokusera vid rätt tidpunkt.
Att du är orädd. Att du är skadefri. Att du gillar smärta. Att du har abstraktionsförmåga. Det vill säga att omsätta teori till praktik. Att du har timing. Att du kan samarbeta med andra. Att du respekterar motståndaren.
Konsten är att göra varandra bra.
Det bygger man in i en verksamhet. Tålmodigt. Övertygande. Där prestation prioriteras framför resultat.
Nu har ordföranden Mats Grauers och klubbdirektören Anders Larqvist möjligheten att bevisa att de förstår idrottens byggstenar.
Att de inte låter sig imponeras av namn och etiketter i det korta perspektivet. Att de inte väljer all strålglans på sig själva. Där just de fick ihop den stora affären. Det stora namnet.
Sådana glassiga personligheter har Frölunda haft nog av.
Ledarna i Frölunda kan också visa trovärdighet gentemot de förutsättningarna som rådde innan lockouten. Det skapar ett gott rykte.
Frölunda har som en väsentlig del av svensk ishockey också ett ansvar för den.
Det är inte konkurrenterna, fansen, lockoutade spelare, medierna eller dåligt insatta sponsorer som ska styra Frölundas verksamhet. Det ska föreningen göra. Sedan är det publikens, sponsorernas och spelarnas bedömning om de vill vara en del av det upplägget. Förändringar görs på Frölundas årsmöte.
Jag tror att det är den hållningen som skapar respekt hos omgivningen.
