Ny arena, korttidskontrakt, utlåning för Mammons skull av Mattias Weinhandl och Tony Mårtensson, drivande i Europaligafrågan och ett spel mer och mer avskärmat från idrottsliga grunder som passion och ödmjukhet. Det präglade också ledare och spelare så långt ner som till juniorsidan.

Det visade sig att den filosofin skapade ekonomiska bekymmer och uteblivna resultat. Förra säsongen var laget ett andetag från att ramla ner i Kvalserien. Till denna säsong har klubben ändrat filosofi. Borta är tjeckiska underbarn och andra korttids- kontrakt. Tillbaka är svenska spelare och egna juniorer.

Värvningarna har bestått i de kloka investeringarna Roger Melin och Mattias Weinhandl. Jag tror supportrar och sponsorer gillar sånt. Så det gynnar också ekonomin.

Men om Linköping tror att åtgärderna ska vända skutan 180 grader direkt så är de fel ute.

Målvaktssidan ser inte helt pålitlig ut trots att Christian Engstrand börjat bra och tränare Melin inte missar ett tillfälle att berömma honom.

Backpositionen vilar fortfarande på Magnus Johansson och Niclas Hävelid.

Värvningen av Daniel Grillfors tror jag gör varken till eller från. Daniel Rahimi är en rollspelare. Och hanteringen av kompetente Erik Andersson är en gåta. Ungdomarna Mattias Bäckman och Linus Hultström har börjat bra. Och haft förtroende av tränaren med 16-17 minuters istid i matcherna.

Forwardssidan ser bredare ut. Mattias Weinhandl, som varit ganska anonym hittills, kommer att leda laget så småningom. Speciellt om han får en mer konstruktiv center med sig än Jonas Almtorp. Calle Söderberg är en kapabel spelare och Per Arlbrandt en målskytt även i de matcher han är osynlig. Simon Hjalmarssons övergång från Luleå till LHC förstår jag inte. Jag är inte säker på att Simon kan leva upp till förväntningarna. Däremot kan nog Robin Figren betydligt förbättra sina 19 poäng från i fjol. Han har mognat i sitt spel.

Slitvargar som Sebastian Karlsson och Andreas Jämtin kommer att stå för skitjobbet som vanligt.

LHC kommer att slåss om den sista slutspelsplatsen med Modo, Frölunda, AIK, Timrå och Rögle. Det som kan vara en tunga på vågen är om målvakterna håller. Om ungdomsbackarna kan stå distansen ut. Och om forwards som Eric Himmelfarb och Erik Lindhagen kan ta en kontinuerlig producerande roll.

Klubben har i alla fall börjat klättra på stegarna ner till verkligheten. Det verkar som om till och med klubbdirektören Mike Helber börjar få kontakt med marken.