"En sensationell comeback i svensk hockey har det handlat om. Han visade att hans ledarstil höll mycket väl efter tio år. Förvandlingen av Djurgården till topplag från tippat bottenlag är historiskt".
Så lät det för mindre än två år sedan då Hardy Nilsson fick utmärkelsen som årets coach.
Hardys andra utmärkelse i den kategorin.
Hardy Nilsson var sitt Skellefteå trogen hela uppväxtkarriären fram till SM-guldet 1978.
Han gjorde sammanlagt åtta säsonger som spelare och tränare i Kölner Haie i Tyska ligan. Han har varit förbundskapten både för Tre Kronor och för det Schweiziska landslaget. Hardy Nilsson har en rockgrupp i Skellefteå uppkallad efter sig med samma namn. Och när supportrarna i Skellefteå vill kaxa upp sig så breder ett stort Hardy-tifo ut sig över ena kortsidan i Skellefteå Kraft arena.
Hardy Nilsson har satt avtryck i ishockeyhistorien. Ändå är han förvånansvärt lite omtalad i svensk ishockey.
Under 1960- och 70-talen var Skellefteå ett pendlarlag mellan högsta serien och division två. Efter SM-guldet 1978 försvann Hardy till Tyskland. Visserligen har Hardy gjort 19 A-landskamper i Tre Kronor, men han och hans kedjekompisar Martin Karlsson och Per "Måltjuven" Johansson utsattes för ett justitiemord efter SM-guldet 1978.
Dåvarande förbundskaptenen Hans "Virus" Lindberg" vägrade att ta ut någon av spelarna i elitseriens bästa kedja till VM i Prag det året. Martin Karlsson och Hardy Nilsson var etta respektive tvåa i skytteligan med sammanlagt 117 poäng. Per Johansson var femma med 44 poäng. I Köln året efter gjorde Hardy 102 poäng på 45 matcher för Köln. Jag minns aldrig att hans namn nämndes i landslagsdiskussionerna då.
I den så kallade miljonkedjan spelade Hardy för Örebro i tre säsonger i division 1 östra. Han spelade tillsammans med Martin Karlsson och Lars-Gunnar "Krobbe" Lundberg. Där dominerade de fullständigt i serien, skrämde vettet ur motståndarna och lade förmodligen grundplåtarna till en framtida förmögenhet i ÖIK:s vilda satsning att försöka nå elitserien.
Där mötte jag Hardy för första gången "in person". Jag tränade Hammarby. Hardy var kaxig, snabb i käften och en självuppoffrande ledartyp. Många motspelare var rädda för honom. Alla hade respekt.
Som tränare började han elitseriekarriären 1983/1984 med att träna Modo ur Elitserien. Då fick jag en "hårtork" av Hardy för att jag som Djurgårdstränare "glassade runt" och förberedde min landslagssejour. Vi, Djurgården, låg i toppen och Hardys Modo i botten.
- Boork gör sig skyldig till tjänstefel. Han kan inte hålla isär begreppen klubblag och landslag, dundrade Hardy i feta rubriker.
Ni känner ju till hans karriär på 2000-talet med dubbla guld och en finalplats för Djurgården. Två silver och två brons med Tre Kronor mellan 2001-2004. Med den så kallade torpedhockeyn.
Namnet Vladimir Kopat tror jag aldrig Hardy glömmer. Han skulle naturligtvis inte erkänna det. Han erkänner aldrig någonting nämligen.
Den vitryske backen som sköt bort Tre Kronor ur OS i Salt Lake City 2002. 4-3 målet "i baskern" på Salo, ni vet.
Men där coachade Hardy åt helvete. Sverige spelade en "dump and chase"-hockey á la Wikegård (det enda de två förmodligen har gemensamt).
Och i kortplanket i egen zon stod de överviktiga vitryska backarna och fångade upp varenda puck. Och lyfte ut den i mittzonen. Och en gång råkade denna Kopat få den och skjuta från 25 meter. Vinstpucken.
Hardy Nilsson är en av de största ishockeyprofiler vi har haft i Sverige. Och det som jag tycker är extra hedersamt med Hardy är hans väg i hockeyhistorien. Hardy Nilsson är unik.
Han tillhör en av de få personer som aldrig tyckt synd om sig själv, aldrig utövat politik i Hockeysverige, alltid haft en stark mening och stått för den och aldrig fjäskat för styrelseledamöter eller andra potentater. Hardy Nilsson har civilkurage.
Början till fallet med det nuvarande Djurgården inleddes redan förra säsongen när Djurgården skulle spela delar av den gamla torpedhockeyn. Men motståndarna kunde spelsystemet. Och den var förutsägbar.
Justeringar började göras efter jul föregående säsong. Men laget har aldrig hittat rätt sen dess.
Och när förväntningarna denna säsong ökade och spelet haltade så ökade pressen och frustrationen.
Samtidigt har lagets två största profiler Marcus Nilsson och Josef Boumedienne spelat mediokert i år.
Och det som händer när profilerna spelar dåligt är, att de vänder sig från sig själva. För att skydda sig själva. Det är alltid någon annans fel. Det var det vi såg resultatet av nu när Boumedienne försvann. Och när "starka personligheter" i laget inte fungerar så sprider det en oro bland övriga spelare som står lägre i laghierarkin.
"Hans ledarstil visade att den höll" var omdömet för mindre än två år sedan. Kanske skulle Djurgården ha litat på det omdömet nu också?
För inte är vi många bland elitishockeyledarna i dag, som har den integriteten och personligheten som Hardy Nilsson har.
Huvuddelen av tränarna och ledarna har sålt bort sin ishockeyfilosofi för goda månadslöner och prestige. På senare år har ishockeytränarna blivit marionetter i sin yrkesroll. Och anledningen till det är att ishockeyledarna är för svaga. Ishockeyspelet och utveckling av ishockeyn är inte viktigast längre. Hardy Nilsson är en stark profil som ishockeyledare.
Har svensk hockey och Djurgården råd att göra sig av med de få som återstår?
