HELSINGFORS. Tre Kronor hade naturligtvis potential och spelarmaterial för att vara med mot finalen i detta VM. Och då måste vi ju också förklara varför de inte är det.
Det finns en del taktiska förklaringar. En del psykologiska förklaringar. Och en del, av de i ishockeykretsar så berömda, "små marginalerna".
Låt mig börja bakifrån. Kvartsfinalen avgörs i en enda match.
I ett spel som ishockey där spelet hela tiden är detaljerat i sina sekvenser, kan man förlora även om laget spelat bra. Särskilt om skillnaderna mellan spelarnas kompetenser är små.
I elitserien förlorar ju vinnaren som regel en hel del matcher över de 55 serieomgångarna. Slutspelet i elitserien avgörs i bäst av sju matcher. Mycket sällan vinner ett lag med 4-0.
I ishockey är kontinuiteten viktig att finna. Mer än att man ska vinna varje match.
När bedömningarna görs efter en förlust lyfter vi ofta fram de negativa insatserna som viktiga orsaker. Vid vinst har vi en tendens att överse och glömma dem, till förmån för goda insatser av spelarna.
Med det vill jag säga att Tre Kronor förmodligen skulle slå Slovakien sett över bäst av sju matcher. Tre Kronor hade, bortsett från skadorna, ett större djup av kvalitet i sin laguppställning än finallaget Slovakien.
Och 3- 7 mot Ryssland mer var kopplat just till den matchens förlopp än att skillnaderna är så stora som siffrorna visade.
Psykologin är en stor del av elitidrotten.
Att spela på hemmaplan ökar förväntningarna på laget. Det gör det svårare att vinna för det arrangerande landet. Förväntningarna finns inte bara från media och en kollektiv publik. De finns också i det "lilla livet". På hotellet, på stan, hos släktingar, från supporters som vill ha bilder och autografer med mera.
Det finns inte någon frizon att hämta in så mycket energi som går förlorad till de "små tingen".
Det är därför Slovakien har en stor frizon på "främmande mark". De kan lägga all sin energi till ishockeyspelandet. Det är därför Jevgenij Malkin med flera ofta använder klyschor i sitt språk till media. Det tar minst på krafterna.
De stora nationerna sätter ofta också extra press på sig själva.
Svenska landslag är mest ovana av alla storlag att hantera den situationen. Därför kan Pär Mårts strategi med storvulna uttalanden vara modiga och nydanande. Men det kan ifrågasättas hur produktiva, sett till det förväntade resultatet, de är.
Taktiskt har Pär Mårts och Tre Kronor gått i helt motsatt riktning jämfört med bland andra finallagen. Mårts har betonat den offensiva ishockeyn. Individen ska våga chansa i tekniska moment.
Det ska finnas en frihet att agera och "våga spela ut".
Det är sympatiskt.
Men Mårts har varit för naiv i den pedagogiken. Många spelare har inte omdömet att hantera "full frihet". De flesta spelarna vill veta vad deras roll och uppgift är.
Att, så att säga, ha en ledstång att hålla sig i. Särskilt viktigt är det i den yttersta konkurrenssituationen.
Ryssland har i detta VM skapat en sådan disciplin. Och då kan de ge full frihet till en sådan spelare som Alexander Ovetjkin. Det har de råd med, och det accepteras, om huvuddelen av laget är disciplinerat.
Slovakien har ännu mer av strikt disciplin. Därför att laget är ännu svagare än Rysslands. Och så har de Zdeno Chara och Miroslav Satan som spelar "friare" men ställer sig bakom den kollektiva taktiken.
Vilken av de övriga spelarna ska då protestera?
Lägg så till passion, offervilja och oräddhet så kan ett lag som till synes har färre kvaliteter segra i ett mästerskap.
Därför har också Slovakien en möjlighet att vinna VM i dag.
Men Ryssland är naturligtvis favoriter.
