Jag har tidigare påpekat A-landslagets problem. Inget händer och det blir sämre och sämre. Det motsägelsefulla, ironiska och märkliga är att svensk ishockeyutbildning, under Tommy Boustedts ledning, förmodligen aldrig har varit bättre och vi har realistiska förhoppnigar om JVM-guld om några veckor.
Häromdagen pratade jag med en hög tjänsteman inom svensk elitseriehockey som höll med mig. Han påpekade också en intressant och oroväckande sak. Idag finns det få svenska elitjuniorspelare som pratar om att de siktar mot Tre Kronor. Iframtidsdiskussionerna är målet skyltfönstret JVM så att de kan komma över till NHL och AHL.
Tre Kronor nämns ytterst sällan som ett viktigt steg i karriären.

Det finns flera olika orsaker till att Tre Kronor har devalverats. För det första drar inte Hockeyligan och Ishockeyförbundet åt samma håll. Ligan lägger kontinuerligt krokben för förbundet. Spelaruttagningar, matchomgångar i landslagsförberedelserna, ekonomiska diskussioner och elitklubbars intressen internationellt, är bara några av trätoämnena.
Kvaliteten på Tre Kronors logistik och organisation är också för dålig. Spelare och tränare talar alltmer öppet om detta. Senast i går hörde vi i tv både Andreas Johansson och Niklas Wikegård kritisera detta.

Det saknas ett professionellt ledarskap i Tre Kronor. Bengt-Åke Gustafsson höjdes till skyarna som ledare efter OS-guldet 2006 och det efterföljande VM-guldet i Riga. Men han hade två stjärnspäckade lag, snudd på som självspelande pianon.
I OS-turneringen hade vi dessutom lite tur. Kommer ni ihåg diskussionen om läggmatcher. Vi fick Schweiz ikvartsfinal, och fick "psykologiskt bästa möjliga finalmotståndare" i Finland. I gruppspelet förlorade vi mot Ryssland 0- 5 och mot Slovakien 0- 3.
Därefter har vi varit utanför pallen i två VM-turneringar, förlorat fler än två tredjedelar av matcherna i de "vanliga landslagsturneringarna" och faktiskt också förlorat mot Ungern (1- 2) i mars 2007 och mot Schweiz (2- 4) i VM 2008.

Med två så självspelande pianon har det räckt med ett gott humör, ett tillbakalutat ledarskap och naturligtvis internationell rutin från spelarkarriären. Det har Bengt-Åke varit bra på.
Men när ledarskapet har behövts ide "sämre upplagorna av Tre Kronor", som igår mot Finland, (en riktigt dålig match för övrigt) så saknas helt enkelt ledarkompetensen.
Enligt mycket tillförlitliga källor så saknar Bengt-Åke stringens i ramar och regler samt en konsekvent spelidé. Dessutom leder han sällan träningar med relevans för verkliga matchsituationer.
Det är i huvudsak de assisterande tränarna som fått hålla ihop ishockeylinjerna under träningsläger och turneringar. Och för det mesta har det varit upp till spelarna själva att snacka ihop sig.

Om vi minns tillbaka hur Bengt-Åke blev förbundskapten, så var det efter att ha fått lämna Färjestad 2005. Genom avancerad lobbying lyckades FBK få in Bengt-Åke i Svenska Ishockeyförbundet. På det viset förlorade vare sig FBK eller Bengt-Åke ansiktet. Alla varningsklockor måste ringa för oss som arbetar med svensk ishockey. Tappar vi vårt starka varumärke är vår kommersiella position istor fara.