Allt detta måste redas ut efter en fiaskoartad start i elitserien.
Låt oss gå tillbaka en säsong. Jag har tidigare påstått att lagets spel redan då inte var särskilt bra. Det jag framför allt saknade var det samlade anfallsspelet från egen zon. Jag saknade fokus och teknik i passningsspelet. Jag saknade noggrannheten och disciplinen att underordna sig det spel som varit Färjestads varumärke. Där klassiska centerforwards som Thomas Rundqvist och Jörgen Jönsson varit ett nav i förmågan att ta sig fram genom samlade försvar och skaffa medspelare tid och ytor för att få pucken i rätt ögonblick och i fart.
Tommy Samuelsson fick med en hel del möda ordning på det spelet som till sist ledde till SM-guld. Och de spelare som växte fram som nyckelspelare var norrmännen Anders Bastiansen och Marius Holtet.
Men Le Mat-pokalen skymde kanske sikten för, trots allt, inneboende svagheter. Då väljer Thomas Rundqvist att anställa Niklas Czarnecki. Jag tror mig förstå tanken. En hel del ungdomar är på väg att etablera sig i A-laget. Och Czarnecki är van att jobba med unga spelare i sin senaste klubb Brynäs. Men Rundqvist inser inte den press som läggs på en relativt ny utomstående tränare i sin klubb. Och Brynäscoachen förstår inte vad som väntar honom. Med mössan i hand och med en illa formulerad passning till sin gamla klubb kommer han likt en Carlsson i Hemsöborna till Värmland.
Här ska spelas offensiv hockey och vinnas SM-guld.
Med SM-guldet i prisskåpet och den nye tränarens optimism ringande i öronen skrider spelarna till verket. Och kommer snett in i säsongen. Efter några matcher börjar funderingarna komma; från spelarna, från Rundqvist och slutligen även till Niklas Czarnecki.
Nya tränare i elitsammanhang börjar ofta jollra om lagbyggnad, delaktighet och att alla ska känna sin roll och förstå att den är lika viktig som lagkompisens. Snart börjar det gå upp för Czarnecki att det är på pragmatismens altare elitens böner ska bes.
Där är vi nu. Och hur agerar då spelarna, sportchefen och Czarnecki?
Spelarnas åsikter färgas ofta av vilken roll de själva har i laget. De offensiva efterlyser mer offensiv. De defensiva noggrannhet och uppoffring. Stjärnorna vill ha mer istid. Och de yngre spelarna anser sig berättigade till fler chanser när laget spelar dåligt.
Thomas Rundqvist som är van att delta i händelserna på isen blir allt mer frustrerad på läktarplats. Han tittar på statistiken och konstaterar att offensiven är för dålig och fler mål måste göras.
De kompetenserna blir gärna mer betonade i lag som är vana med framgång.
Niklas Czarnecki drar nu slutsatsen, som de flesta tränare som varit med ett tag i elitserien, att laget måste börja om med grunderna. Och ofta menar tränarna då försvarsspelet.
Och vad sker då efter fem matcher utan vinst efter full tid?
Spelarna drar åt alla håll i omklädningsrummet. Rundqvist kontrakterar Hyvönen som är en offensiv spelare och målgörare. Och tränaren pratar försvarsspel. I den begynnande härdsmältan befinner sig Färjestad nu. Den sportsliga avdelningen med dess olika aktörer går inte i takt. Det skapar osäkerhet. Som i sin tur ger ojämna insatser på isen. Tappat förtroendekapital hos tränarna. Och lite panisk handlingskraft hos sportchefen.
I detta läge måste head coachen ha den auktoriteten och det modet att det är han och hans assisterande tränare som talar om hur laget ska spela och vilka som ska spela.
Och fungerar inte det så riskerar han naturligtvis att få sparken.
Där är Niklas Czarnecki nu.