LVIV. När slutsignalen ljöd stod han först som fastfrusen på tyskarnas planhalva.
Efter nån minut började han sakta gå, mötte Miroslav Kloses blick och tackade för matchen, fortsatte ner mot den röde och hvide kurvan, höjde armarna – och gav de danska supportrarna en lång och varm applåd.
Sen gick Nicklas Bendtner med tunga steg av planen i Lviv, ut ur EM.
Men rakt in i våra hjärtan.
Det borde inte ha varit möjligt.
Jag trodde det aldrig.
Inte med den lottningen. Inte efter den förlusten mot Portugal. Inte efter den matchinledningen mot Tyskland.
Men Morten Olsens danska landslag var, sedan Michael Krohn-Dehli skarvat in Nicklas Bendtners nick till 1–1, precis lika kompakt och välorganiserat som tyske förbundskaptenen Jogi Löw hade varnat för. Ja, de var till och med så bra att de ett tag i andra halvlek kändes som det bättre laget.
De var kanske inte så nära som det kändes att gå vidare till kvartsfinal från ”Dödens grupp”.
Men de hade faktiskt chansen ända fram tills Lars Bender – av alla – tryckte in 2–1 till Tyskland i 80:e minuten efter en omställning av bästa märke.
Men skit samma. Danmark har genom segern mot Holland, upphämtningen mot Portugal och sättet man pressade guldfavoriten Tyskland i går kväll spelat sig till en respekt i detta EM-slutspel som kommer att räcka länge. En respekt för Danmark – och för Nicklas Bendtner.
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i honom, men jag måste säga att de här matcherna har fått mig att helt ändra uppfattning om honom som fotbollsspelare. Och det var underhållande att se vilken respekt de tyska försvararna hade för honom under hela matchen.
När Bendtner i början av andra halvlek tog emot bollen inne i det tyska straffområdet var det ingen som riktigt vågade attackera honom. Bendtner utnyttjade möjligheten, vände upp och rullade tillbaka bollen till Jakob Poulsen som sköt i stolpens utsida.
Och när Bendtner sträckte sig efter men inte riktigt nådde en djupledslyftning strax efter Portugals 2–1-mål och strax före Tysklands 2–1 kändes till och med världens bäste målvakt, Manuel Neuer, osäker.
Danmark har i detta EM-slutspel varit precis allt det Sverige inte varit.
Välorganiserat – inte minst bakåt – och fullt av självförtroende och mod. Kanske har det med rutin att göra, kanske är det så enkelt att Danmark har fler och bättre spelare på många positioner.
Jag undrar hur många av danskarna som de tyska spelarna egentligen kände till före EM.
Jag undrar hur många ni kände till. Bendtner, förstås. Daniel Agger, naturligtvis. Christian Eriksen, Dennis Rommedahl. Kanske Simon Kjaer. Men handen på hjärtat, visste ni vilka William Kvist, Niki Zimling, Jakob Poulsen och Tobias Mikkelsen var. Martin Krohn-Dehli...?
Själv har jag fått en ny personlig favorit i Simon Poulsen, vänsterbacken. Inte alltid klockren i försvarsarbetet, delvis skyldig till det tyska segermålet i går kväll – men vilken energi, vilken vilja, vilken utstrålning. Och hans leende när man står och pratar med honom även efter en tung förlust kan få vem som helst att smälta.
Det ska bli lika spännande att följa detta danska landslags som Sveriges väg mot nästa slutspel, VM i Brasilien 2014.
För många av de danska hjältarna har ju karriären bara börjat.
Tyskland var ett tag i andra halvlek skärrat. När Cristiano Ronaldo smällde in sitt och Portugals andra mål i Charkiv visste nog spelarna att de bara var ett danskt mål från att bli utslaget. Redan i gruppspelet.
Men Tyskland agerade – och reagerade.
Jogi Löw satte in en pigg André Schürrle och gamle Miro Klose, och fick fart på anfallsspelet igen. Segern, den tredje raka i ”Dödens grupp”, var till slut rättvis.
Nu väntar en grekisk mur i kvartsfinalen.
Men får tyskarna bara hälften av det underbara publikstöd man hade här i Lviv kommer de att borra sig igenom den med.
